Full disclosure: jag provar denna whisky efter att ha blindprovat en rejäl horrör som jag gav 12 poäng. Det finns en risk för utslagna smaklökar. Att vad som helt som inte smakar som den whiskyn framstår som himmelskt; att vad som helst färgas av de dofter och smaker som sitter kvar i mitt system att allt framstår som horribelt. Å andra sidan, jag är en luttrad provare, det här ska nog gå bra.
Springbank har hakat på en mycket trivsam trend inom skotsk whiskyindustri, särskilt då från mindre aktörer: att buteljera på alkoholhalten 100° Proof, alltså 57,1%. (I USA hade det varit 50% men Imperial Proof är något annat.) Jag kan ibland tycka att ung fatstark whisky blir oregerligt stark när den buteljeras på sådär runt en 60–62%. 57,1 är något helt annat – det är en styrka som funkar både som den är och för nätt och rejäl nedvattning. Longrow har buteljerats på 100° Proof tidigare, men det var sådär en femton år sedan i rappet.
Nå i alla fall: idag i glaset en NAS Longrow 100° Proof. Den släpptes den 3 april och är slutsåld, vad det verkar. Priset var 779 kronor, 690 flaskor landade i Sverige. Nu i efterhand kollar jag upp den på whiskybase och lär mig att den tydligen lagrats på refill bourbon och refill Pinot Noir-fat. Fast snarare, säger Symposion som vet, har den först lagrats på refill bourbon och sedan i drygt två år på vinfaten. Var det månne tänkt att bli en Longrow Red men så beslöt de att stänga ned den serien? Detta är den första moderna batchen av 100° Proof och den buteljerades i år.
En klassiker är tillbaka!
Doft: torv och smuts mer än rök, och torven är mer stall än den där ruttnande tången som ibland hör Longrow till. Men nog är det igenkännligt som ung, lite elak Longrow. Inotyol, en salva som vi på goda grunder kallade kosalva när jag var barn. Lakrits. Ganska stum och stängd.
Smak: smuts, och ja, här kommer röken, i bolmande mängder. Metallisk, på ett bra sätt. Varm ko. Tobak. Saltlakrits. Härligt brutalt enkelspårig. Vidbränt viltkött. Järn eller bara rost. Röken är underbar, så metalliskt smutsig.
Eftersmak: saltlakrits, jord (!), en aning av hur hav doftar; inte så rökig, igen.
Med vatten: mer rök här nu. Vitpeppar. Rökt fisk. Det där kolsvarta på något vad som helst som du marinerat och sedan bränt för hårt i grillen. Smak: mindre rök här, faktiskt. Som jag tänker mig att det skulle smaka att äta tjärpapp – ”På ett bra sätt!” Lakrits, sälta, något oljig rökt fisk, typ makrill. Inte gödsel, men stall. Jag gillar detta – men helt ärligt, vill jag ha ung fulrök av smutsigt Campbeltownslag tar jag nog hellre någon av de många olika Kilkerran heavily peated. Eftersmaken är sälta, varm häst, supersalta torkade charkuterier. Mycket tydlig rök.
Sammanfattning: jag är ju en sucker för Longrow. Smaken är denna whiskys bästa kort. Det är bättre än NAS-aren Longrow peated, från vad jag vill minnas. Gott. I doften och eftersmaken, inte riktigt där än, för mig. Smaken är skitgod. 83 poäng.
*
Den här bloggposten bygger på ett sample jag erhållit gratis.
