Linkwood: ett av alla dessa destillerier som ägs av Diageo. Ett av alla dessa destillerier som ligger i Speyside. Ett av alla dessa destillerier vars produktion i princip uteslutande går till blended whiskies. Linkwood var länge (1971–1996) faktiskt på sätt och vis två olika destillerier på samma plats, Linkwood A och Linkwood B. Husstilen har dessutom förändrats kraftigt över tid, eftersom man gått över från worm tubs till skalrörskondensorer. Jag har bara provat ypperligt få Linkwood, så jag vet inte alls vad jag kan vänta mig i termer av hur detta kan tänkas smaka.
Dagens whisky är 18–19 år gammal och från ett enda sherryfat. Den lades på fat 1990 och buteljerades 2009 av den oberoende buteljeraren Gordon & MacPhail på 45%. Fatnumret är som du sett på rubriken 6963 och länk till whiskybase har du här. Förresten: om du känner dig vansinnigt rik, nyfiken och ultranördig på samma gång konstaterar jag att det finns hela 127 whiskies i whiskybase med Linkwood lagda på fat just 1990, i princip uteslutande single casks. Det må finnas löjligt få officiella buteljeringar av Linkwood – men det finns en hel del att hämta från de oberoende buteljerarna…!
Doft: djup, tung sherry med härlig smuts i sig. Plommonmarmelad; vaxljus, även stearin faktiskt; kakao och gammalt läder. I botten ligger den där svårbestämbara smutsen, som ett maskinrum eller en varm båtmotor. Det är smutsen som gör denna whisky, utan den skulle det vara stramt och stiligt och härligt, men karaktärsfattigt. En ljuvlig doft.
Smak: inleds ordentligt mycket sötare än doften, tänk (bränt) muscovadosocker och vaniljsocker; fernissa, varm mahognyplanka (!), kakaostark choklad. Och mörka, mörka frukter, torkade. Kraftig vaxighet, dadlar, nästan svarta vinbär.
Eftersmak: ett stänk apelsinzest, chokladkaka – eller snarare kladdkaka. Uttorkande, lång, med den där härliga smutsen. Igen, det är smutsen, skiten, som gör denna whisky.
Med vatten: doften blir rejält skitigare (halleluja!), med inslag av svamp och avslagen Coca-cola; smaken är nu mindre söt, med försiktig tanninbeska och mindre kakao i chokladen, ett visst pepprigt bett har kommit in också. Eftersmaken blir härligt vaxig med toner av torkade mörka frukter (är det plommonen igen? Jag tror det).
Sammanfattning: sherrylagrad whisky tarvar ålder, är min erfarenhet. I yngre år blir sådana här kraftiga sherryfat ofta mest vrål: bara fat och inget av destillatet. Med lite mer år är det som att sherryvrålet lugnar sig lite, och saker och ting hinner integreras i whiskyn. Detta är ett bra exempel på sådan whisky. Det är inte min personliga favorittyp av whisky, men ruskigt snyggt och med ett lagom stänk av smuts i. I termer av poäng befinner den sig för mig någonstans just under 90, så vi säger väl 89 då. Detta är en riktig kvalitetswhisky. Och nej, jag tänker inte säga ”vad synd att de har vattnat ner den”. Tvärtom! Den är fantastisk på sina 45%.
*
Denna bloggpost bygger på ett inhandlat sample. Tack till dig som samplade.
