Idag, ett blindskott efter principen ”ta tag i en sampleflaska från en av lådorna med samples, håll för etiketten och häll upp”. Ni vet men jag visste inte att det var denna whisky. Jag har faktiskt provat rätt få av de whiskies Laphroaig gett ut som 10 YO cask strength-serie, och denna är den första jag provar för bloggen. Detta är 2016 års utgåva, buteljerad i mars det året och med en alkoholhalt av 59,2%.
Men det visste ju inte jag. Såhär skrev jag:
Doft: rök, torv och kraftiga fat av något slag (nyek till och med? nä…) Maffig vrålare, men långt ifrån bara röken som skriker. Mycket skog: lövkompost, varm barrskog. Rejäl dos av färsk kola, men också torv, nästan som torkad bränd lera också. Jag älskar den här doften: inte särskilt subtilt, kan man väl lugnt säga, men det vrålar vackert. Typ 48%?
Smak: är nog starkare i alkoholen ändå, upp mot en 55%. Mycket torv, inte direkt rökigt. Svagt oljigt, stora mängder kola, lakrits, godisfrukttoner som från en påse Gott och blandat (inklusive i alla fall sötlakritsen). En rak vrålare, igen lika mycket det rökiga destillatet som faten som skriker. Eller, mest faten faktiskt. Amrut kanske? Box American Oak, men den tror jag inte jag har sample på, och den buteljerades väl inte vid denna höga alkoholhalt… Vid andra sippen hittar jag mer olja, som doften av diesel när du tankar.
Eftersmak: oljigare, smutsigare: hö och lakrits och kola, mullrande rök i bakgrunden. Spearmint. Nästan avgaser och bilverkstad i eftersmaken här, fantastiskt smutsigt.
Med vatten: kanske att kåda tillkommit, och mer rök. Mycket Islayvibbar, men utan de haviga tonerna, om det är begripligt. Bristen på frukt pekar mot Lagavulin, samtidigt känns det som nyek. Asch, måste släppa tankar på vad detta kan vara… Smaken är tamare nu, till en början, men blir sedan otroligt rå och elak: chili, extremt mycket olja, torv, söndergrillat nötkött, massor av stall och läder. Jösses vad härligt denna blev vattnad, total brist på elegans och nyans. Eftersmaken har fått en kraftig, tjock rökighet, mer torv, mer smuts, järn, och toner jag vill kalla stout men jag kan ju inte ens stoutvärlden…! Fantastisk med vatten på smak och eftersmak, denna! Vilket lyft!
Sammanfattning: alltså, det här känns som en fantastisk inte-tänka-efter-så-mycket brötvirre att ständigt ha hemma i skåpet. Jag tror inte detta är gammalt, sådär en tio år men sannolikt något yngre. Om Amrut har någon utgåva som är rökig och på en 55% kan det vara dem, men huvudmisstanken faller på Islay. Är vi på Islay är vi nog hos Lagavulin. Kanske. Med vatten går denna från en bra men lite enkelspårig rökare till en mycket rökigare och torvigare best. En whisky som hoppar uppåt många, många poäng i min bok. Säg att jag tyckte en 84 poäng utan vatten, och lätt 89 med. Uppenbart en whisky avsedd att vattnas. Jag landar på 88 poäng.
Reflektion vid titt på sampleflaskan: förvånad. Jag har alltså inte provat många av dessa i denna serie, och kanske att vidare vattning hade lett till mer laphroigighet, men detta känns inte som en Laffe. Riktigt härlig whisky!
*
Tack till dig som samplade – jag minns inte vem du var. Kanske Peter S…?
