Lagavulin Only at

Lagavulin är, för mig, Islays bästa destilleri när det gäller rökig whisky. Och nu har jag äntligen provat en klassisk Lagga, den som buteljerades 2010 i en upplaga om 6000 flaskor på 52,5%. På etiketten står ”Available only at the distillery”. Denna whisky är i whiskykretsar känd helt enkelt som ”Only at”. Det är något så ovanligt som en NAS, något Lagavulin i princip aldrig släpper.

Doft: sot; asfalt; torv; vanilj(sås?); en svårfångad, lite fet sötma som av brynt smör. När man ibland skriver ”tjärade rep” om whisky är det ofta som en lite slafsig formulering för ”rökig”, men den här doftar verkligen både tjära och rep. Ändå på något sätt inte riktigt lika ”smutsig” som många andra laggor, utan en på en gång renare och torvigare. En mintig fräschör ligger över det hela också – en doft som hur Stimorol smakar. Detta är en otroligt maffig doft.

Lagavulin Only at 2010. Ja taaaaaaaaack!

Smak: inleds torvigt och nästan klibbigt sött, som en droppe tjära med en halv deciliter honung; övergår i en murrigt torvig, mer sockrig ton. Maskinrum; varmt gummi (jag menar det på bästa sätt!). Det är som att tugga på torkad, bränd jord och socker.

Eftersmak: inleds med brutal torv med ett rejält stänk mint (godiset Marimint!); övergår i en oväntat försiktig rök och toner av asfalt.

Med vatten, då? I doften hittar jag faktiskt fruktiga toner, nästan som tuttifruttigodis, och sköna toner av gödsel; gommen är bättre vattnad, med asfalt, bränt mörkt bröd och farinsocker; eftersmaken har fått tjocka stick av läder ihop med minten och torven, och en mer bolmande rök. Härligt!

Sammanfattning: på doften är den helt himmelsk; i gommen och eftersmaken, bra. Det är väldigt ofta så, för mig, att smak och eftersmak inte riktigt lever upp till den härliga doften. Men visst är detta en riktigt bra lagga. Det är mer än en riktigt bra lagga. Jag är mycket långt ifrån så bevandrad i Islaywhisky som många andra i detta rökskadade land och tycker rätt ofta att Islaywhisky är god men lite ensidig. Lagavulins Only at, som den brukar kallas, är ett härligt exempel på att Islay levererar. Whisky behöver inte så mycket komplexitet i alla gånger, det behöver bara vara som en knytnäve i bröstet. Ändå handlar det inte alls om ungwhisky; finge jag gissa skulle jag snarare säga att detta är äldre än deras 16 YO, uppåt en 18–19 år.* Poängmässigt ligger vi för mig någonstans där i regionen kring 90: för mig betyder det ”skyhögt över godkänt” och ”närmar sig hallelujah moment”. Jag är alldeles särskilt imponerad av hur snyggt de ordentligt söta tonerna vävs ihop med torven.

*Jag var tvungen att fråga Laggatokarna Frans och Ronny om de hade någon ”inside information” om åldern på Only at. Båda menade att den ska vara någonstans runt 18 år gammal. Jag säger bara: I RULE!

*

Med tack till Reyan J som ordnade ett sample av denna whisky för hundra år sedan.