Lagavulin House Lannister (Game of Thrones)

Vilket destilleri väljer man att representera två incestuösa syskon med en brorsa som mördade pappan i familjen? Lagavulin, så klart. Eller inte. The Lannisters är det mest komplexa huset i Game of Thrones. En pliktbunden, stenhård och känslokall pappa. En vis kortväxt son, Tyrion, oälskad av pappa Tywin, men omhuldad av oss idag som tycker sprit är intressant, för sin odödliga replik ”I drink and I know things.” Den tvålfagre riddaren och kungamördaren Jamie, som efter några säsonger börjar växa och man går från att verkligen hata honom till att motvilligt börja tycka att fan, han är rätt bra ändå asså. Och så Cersei, den känslokalla totalpsykopaten och terroristen vars enda idé är makten. Barnen Cersei och Jamie fick ihop, också: ett vidrigt sadistiskt, ett mjäkigt lite borttappat. Men – SPOILER ALERT! – de har ju vandrat vidare till de osaligas ängder vid det här laget, så whatever.

För mig är det mer Mortlach över huset Lannister: en karaktärsfull whisky som kan bära många många olika ansikten. Lagavulin kan förvisso smaka på många sätt, men förblir ändå en ganska rak och hejdundrande whisky: skitgott, karaktärsfullt, men mer förutsägbar. Mer Walder Frey än huset Lannister, liksom. Men okej, Lannistermottot ”Hear me roar!” funkar ju rätt fint för Lagga, antar jag…

Men men, nu valde ju Diageo att inte inkludera Mortlach, ett av deras absolut bästa destillerier alla kategorier, i sin serie whiskies från Game of Thrones – ett beslut som för övrigt är nästan lika outgrundligt som att Trump är president i USA. (Och mesiga Dalwhinnie blev huset Stark, bara för att det ligger lite högt och kallt får en förmoda – en uppenbar skandal! Impeach!)

Nu har jag den ju i alla fall i mitt glas, Lagavulin House Lannister i Game of Thrones-serien. Detta är en 9 YO på 46% som har ett pris på någonstans där mellan 5–600 kronor. Liksom de andra i serien har de inte kommit till Europa än, men lär väl komma under våren någon gång. Driftiga filurer på resa till Amerikatt har redan hunnit sälja loss ett antal flaskor Lagavulin House Lannister för runt 1500 spänn till intet ont anande whiskynördar på auktioner. När den landar i Europa kommer den kosta hälften av det, minus lite till.

Doft: klassisk ung Lagga: torv, rejält söt tjock rök, tång. Jag hittar mer kraftiga toner av tång, både färsk och sådär lite härligt lätt ruttnande på en strand, än vanligt hos Lagavulin. Något lite väldoftande träslag, typ sandelträ? Svag mint. Blålera. Den söta tonen är som strösocker med ett stänk vanillinsocker i. Ung rökwhisky är ofta gött. Det här är bra. Härligt, inte fantastiskt.

Smak: vi börjar i torven, förstås, och möter sedan lite varm asfalt, tång (helt färsk, denna gång), och en rätt rejäl sötma som från farinsocker som står upp mot röken. Rakt, ganska enkelt. En välgjord ung Lagga: inget att hetsa upp sig nämnvärt över, men gott.

Eftersmak: härligt fräsch start, nästan tandkräm-möter-bränt-trä där någon sekund, innan torv, Lagavulins klassiska ”fulrök” och hav kommer. (Nej, dummer, inte som hav smakar, som det doftar.) Den där spearminttonen backar sedan men ligger kvar under torvmassorna. Igen: detta är bra. Men, jämfört med en värld där det går tretton unga fatstarka Islay single casks på dussinet från oberoende buteljerare kan jag tycka att detta är, tja, lite småtråkigt och nästan lite blaskigt.

Med vatten: havstonerna kliver fram, och det rejält. Framför allt blåmusslor, och en lite oljig ton (rå linolja) som också minner om tjärade rep. En härlig utveckling med vatten. I gommen är det dock lite blaskigare, och bra mycket sötare, nästan som att någon slängt lite strösocker i whiskyn. Torven och röken ”ljusnar”, om referensen är förståelig. Najs, visst, men lite enkelspårigt. Vi står nu snarare vid grillen och någon eldar lite löv en bit bort. Eftersmaken är däremot klart bättre nu, med salmiakpastill, rejäl spearmint, rökt fisk och en rejäl dos av de tjärade repen. Lite schizat: i gommen blev en redan lite allmänt okej rökwhisky lite tråkigare, men på doft och särskilt på eftersmaken blev detta klart bättre.

Sammanfattning: Landar den på under 600 spänn när den kommer till Systembolaget är detta något en kan ta och införskaffa, givet dagens absolut galna priser på whisky. Jag sorterar Systembolagets whiskies i intervallet 5–700 kronor och tänker på en höft utan att jämföra med något annat glas i min närhet att jo, House Lannister är nog bättre än Laphroaig Triple Wood (569 spänn), men jag tror inte att den är bättre än Lagavulin 8 YO (619 kronor; mina smaknoter på den hittar du här). En given provning framöver blir att ställa House Lannister 9 YO mot Lagavulin 8 YO. (Att sedan de där priserna i sig är uppåt väggarna handlar mer om hur priserna ser ut idag: nedvattnad singelmalt i stor upplaga under 10 år ska rimligtvis kosta 400 spänn eller så. Om ens det.) Lagavulin är ju liksom nästan aldrig direkt dåligt, och denna whisky är inte på något sätt direkt dålig. Vad vet jag, en 84–85 poäng eller så?

*

Tack till Lars Cederbro för sample.