Lagavulin 8 YO – en förtjusande brist på elegans

Lagavulin firar som ni säkert vet 200 år i år, med buller och bång och ett antal roliga buteljeringar. Den här åttaåringen släpptes vid en styrka på 48% för ett tag sedan i stor upplaga på Systembolaget och tog slut som en avlöning. Sociala medier var under en kort tid välfylld av bilder på hela kundvagnar av den här whiskyn, en del folk köpte på sig sådär en trettio flaskor. En stor eloge till Lagavulin (eller, Diageo som äger destilleriet) för att de satt ut åldern på den här buteljeringen! Hur lätt hade det inte varit för dem att släppa en NAS och ta ut ett högre pris? Flaskan finns fortfarande att få tag på för den som kan tänka sig att köpa buteljer från utlandet.

Produktionstekniskt är Lagavulin ett intressant destilleri. Deras newmake, alltså råspriten, måste vara något av det mest brutala som kokas på planeten (jag har aldrig smakat den men brinner av nyfikenhet). De har väldigt små spritpannor som de fyller rejält vid varje körning; de lägger i princip allt de producerar på trötta refill bourbon hogsheads, en fattyp som kräver lång tids lagring för spriten att mogna. I en tid när många destillerier ”rushar” lagringen av sin whisky genom first-fillfat kokar Lagavulin en sprit som kräver tid på sig att bli bra. Jag har smakat några oberoende utgivna fatstarka single casks från Lagavulin som varit sju år gamla och som varit himmelska – men de smakar knappast som något som skulle kunna sälja brett, om man säger så.

Nog pratat, dags att prova Lagavulin 8 YO!

Doft: stickig, brutal käftsmällsrök; torvig, jordig, men också ordentligt söta toner, jag lyckas bara inte fånga vad de är toner av; svag apelsinmarmelad? Nej. Mer som sockerbitar (godiset). Det finns en härlig ton av gödsel (!) här också, som bränt gödsel. Den väntade vaniljen som borde finnas även ur tröttare refillfat är blek och svag i bakgrunden, men ser också till att det inte blir så ensidigt skrikrökigt. Mycket gammal, sprucken läderfåtälj. Oljigt och lite alkostickigt; det doftar som att det är starkare än 48%. Med vatten backar röken, lite otippat, och bränd ek tittar fram.

Lagavulin 8 YO. En skön käftsmäll till whisky.

Smak: inleds med rejäl sötma och oljigt, med härliga brutala inslag av diesel. Sedan vaknar den bolmande röken till liv och följs av kraftiga toner av spannmål. Jag har doftat på mältat korn ett par gånger men minns inte doften; detta är nästan åt gröthållet, en smaknot Serge på whiskyfun strösslar med i sina recensioner men som jag bara känner undantagsvis i whisky. Rosépeppar; färskt läder. Med vatten: en härlig beska! Med vatten blev detta elakare, oljigare, pepprigare, sötman backar. Det blev till en besk, elak och lite sur whisky; för mig: underbart.

Eftersmak: inleds oväntat sött, nästan som morfars gamla små piller hermesetas; spannmål, igen; en ganska försiktig rök. Oväntat snäll, med tanke på resan fram till hit. Med vatten: oväntat pepprigt, kanske nu någon slags frukt hittat fram, är det…grapefrukt, igen, jag är så insnöad på grapefrukt att jag blir alldeles osäker när jag hittar den noten? Sotflagor, vilket jag finner underbart. Jag hittar också något jag vill beskriva som stearin (som om jag ätit stearin): den rejält vaxiga och oljiga tonen som blir av värmeljus när man just släckt dem.

Sammanfattning: detta är en whisky med en förtjusande brist på elegans: det är destillatet mer än faten som talar här. Eller, talar: det vrålar. Jag provar denna samma kväll som jag provat Box 2nd step collection 01 – smaknoter ännu inte upplagda på denna blogg – och detta är mycket brutalare, men också något mer ensidigt: det du får är en härlig käftsmäll av rök med en skön sötma som står upp mot röken, men så jättemycket mer än så är det inte. Men det behöver det heller inte vara; som Pär Caldenby på Smögen skriver i sin recension är detta

en snudd på omogen presentation, som långt ifrån alla kommer att gilla, för detta är en Lagavulin a l’anciènne […] Många kommer inte att förstå eller klara av den här, men jag älskar den.

Jag skriver under på varje bokstav. Snudd på omogen och verkligen inte en whisky för den som är ny på whisky. Just därför måste man älska Lagavulin som destilleri och Lagavulin 8 YO: för att de gör ett jättesläpp av whisky som verkligen på riktigt, inte bara i marknadsföringsmaterialet, tittar bakåt i tiden till en äldre, mer oborstad whiskystil. (Storyn bakom whiskyn är att den ska vara inspirerad av den åttaåring whiskyskribenten Alfred Barnard provade på destilleriet på 1880-talet – originalkällan kan du läsa här – men sannolikheten att en åttaåring han drack för hundra år sedan och den åttaåring Lagavulin har plockat från sina fat har något vidare värst med varandra att göra är väl ungefär 0,37 promille.)

Den stiliga etiketten med citatet från Alfred Barnard som gav destilleriet en snygg story bakom tanken att släppa en åttaåring.

Det mest fascinerande är kanske den nästan totala frånvaron av frukt (jämför dock Anki Ulvmånes intressanta provning av Lagavulin 8 YO; hon fann den ganska fruktig, med inslag av plommonsprit): det är en bolmande rökig, lädrig whisky med rätt kraftig sötma. Med vatten blev det ännu lite mer brutalt, vilket jag gillar. Köpläge? Om man gillar rökig whisky och inte har något emot ung whisky, absolut. Är det episkt svinbra? Nej, men en härlig och rak, ganska enkel käftsmäll. Jag förstår absolut de whiskyvänner som föredrar Lagavulin 16 med sin strama elegans. För mig och min gom misstänker jag starkt att jag skulle föredra denna elaka yngling om jag ställde dem direkt bredvid varandra vid en jämförelse.

För min del får destilleriet gärna göra nya batcher av den här käftsmällen till whisky under kommande år, och låta den bli en återkommande del av deras core range. Jag köpte ett par sampels av den denna och har sedan dess införskaffat två flaskor. De kommer avnjutas i sakta mak. En riktigt härlig whisky!

Tack till Ronny som samplade.