En blindprovad whisky: allt jag visste när jag provade den var alkoholhalten, 46%. (Jävligt kul sätt att prova blint, förresten: att få bara alkoholhalten!) Färgen antyder sherryfat eller kanske hellre kolade fat och rejäl ålder: mycket vacker djup färg. När jag provade den här – det var ett tag sedan nu – gick jag inte riktigt lika mycket på djupet som jag brukar. Whiskyn förtjänade liksom inte djupanalys.
Doft: tung, dov. Jag är inte så säker på sherrylagring, undrar om inte det här är en vällagrad bourbon snarare: vrålande kolade fat av amerikansk ek och kraftig vanilj. Väldigt stängd, dock: det är en mur, men jag har svårt att hitta något mer än den där vaniljen, kanske lite popcorn. Vatten öppnar inte upp whiskyn: jag måste ruska glaset för att få fram med dofter. Och då doftar det mest allmänt typ bourbon.
En riktigt, riktigt tråkig och dålig whisky. Copyright för bilden Jonas Gyllenpanzar Stjerna.
Smak: ja, det här måste vara bourbon. Majsigheten är kraftig: majolja, lätt brända popcorn. Syntetisk vanilj. Inledande besvärande beska och pepprighet. Smakar som starkare än 46%, väldigt stängt. Med vatten: här tillkommer en ton som av varm plast; apelsin också, i bakgrunden.
Eftersmak: majsolja, igen; vinbärsskal; världens minsta dutt vinäger. Med vatten: något kryddigare.
Sammanfattning: nej, nej och åter nej. Herreminje vad detta är ensidigt och dödstråkigt. Det smakar och doftar typ ingenting. Om det inte är bourbon är det singelmaltwhisky som lagrats på bourbonfat och som har det tråkiga kännetecknet att det finns en nästan fascinerande brist på karaktär.
Detta var alltså en 10 YO Edradour single cask, lagd på fat 1994 och buteljerad 10 år senare av Signatory Vintage i deras serie The unchill-filtered collection. Fatnummer 349, 46%, och fatet gav 783 flaskor. 783 flaskor på 46% från ett enda fat måste betyda att fatet var en butt, vilket i sin tur betyder att det var ett sherryfat. Det måste ha varit ett mycket mycket trött sherryfat, det…! Länk till whiskybase hittar du här. För den som är nörd är detta roligt: det är en oberoende buteljering men en proprietary bottling utan att vara en officiell buteljering. Alltså: Signatory Vintage köpte Edradour 2002, vilket betyder att det är en whisky utgiven av ägarna till destilleriet (proprietary bottling, normalt bara ett äldre uttryck för officiell buteljering). Ändå är den en oberoende buteljering. Jaja, spelar roll och nog med akademiskt nörderi, det hjälper ju knappast när whiskyn ändå är dålig som tusan.
Detta är mitt livs andra Edradour, åtminstone vad gäller saker jag skrivit noter på. Jag provade deras 10 YO 2015 och fann den horribel. Okej att jag brukar gilla whisky från destillerier som använder worm tubs, men av allt att döma är jag verkligen inte vän med just Edradour.
Ett tack till Jonas Gyllenpanzar Stjerna som utsatte mig för denna tråkmåns till whisky.
