GlenDronach är, för mig, ett förvirrande destilleri. En del utgåvor är helt otroligt bra, andra rätt så ordentligt mycket meh. Jag har aldrig kommit att bli del av det där mycket stora gänget som familjärt bara säger Dronach och som köper på sig lådvis med officiellt utgivna single casks. Jag har dock genom året köpt på mig en hel del samples på många av de där singelfaten. Så när jag tog tag i en av dem, en 23 YO PX sherry puncheon på 50,8%, var ändå förväntningarna höga. Deras single casks brukar faktiskt vara riktigt bra.
Fatet, som buteljerades 2013 exklusivt för United Kingdom, gav 647 flaskor. Det säger mig något. Det är alldeles för många flaskor för att whiskyn ska ha legat på detta fat sedan 1990. Whiskyn lär sannolikt först ha legat på en rad (2–3?) olika fat som sedan blandats samman i fatet med nummer 1240 (eller #1240 som man brukar skriva) för en slutlagring. (Detta skriver jag i efterhand, jag hade inte kollat in antalet flaskor när jag provade den. Doft och smak pekar också i denna riktning, nämligen.)
För en bra kritisk text kring detta med förvirringen kring just GlenDronachs single casks, se den mycket bra bloggen My Annoying Opinions här, och uppföljningsartikeln till den texten här.
Doft: någon har smält ned en kakaostark chokladkaka i kokosfett. Smör också. Förvånansvärt stum doft med tanke på den höga åldern, måste jag säga.
Smak: marsansås; en del pepprighet; grillad paprika. Kakao. Stum även här. Den känns inte alls som en tjugotreåring. Jag misstänker starkt att detta är en finish från bourbonlagrad bas. Lite för kraftiga tanniner. Märkligt ettrig mot gommen för en så gammal whisky.
Eftersmak: mycket salmiak; chili; svag spearmint. Alltså, vad är detta för en whisky? Det smakar ju inte direkt illa eller så, men det är mer som en tio–tolvåring än något som legat länge på fat.
Med vatten: sherry och lite ålder (även om den inte riktigt känns), så vi vattnar extremt försiktigt: tre små droppar. Bättre: koppar, mosade russin. Smaken är fortsatt för aggressiv och ettrig för mig; svåröppnad och lite sur, jag kommer ingenvart med noterna. Eftersmaken har fått spearmint i mängder.
Sammanfattning: en våldsam besvikelse. Av en så relativt gammal whisky och GlenDronach och sherryfat väntar jag mig magi, eller åtminstone en mångfacetterad upplevelse. Detta är stängt och lite konstigt och framför allt väldigt obalanserat. För mig är det obegripligt att man valde att buteljera detta fat som en single cask. 80 poäng.
Efter att jag skrivit mina noter blev jag lite orolig och tänkte att något kanske var fel på mina smaklökar. En 23 YO single cask från GlenDronach ska liksom inte landa på futtiga 80 poäng. Whiskybasesnittet kan ibland vara väldigt missvisande, men där har den i alla fall 89, det är ju en stor skillnad. Så jag letade andra recensioner, och hittade Ralfys på 81 poäng (och han resonerar just som jag ovan om att mängden flaskor antyder att whiskyn lär ha påbörjat sitt liv i flera olika fat som sedan slutlagrats på en puncheon) och just My Annoying Opinions, som låg på 82 poäng. Skönt, då var det inte bara jag som tyckte att just denna var klart ”underwhelming”, som det så underbart heter på engelska.
*
Tack till dig jag köpte sample av för några år sedan – jag har ingen aning om vem du var.
