Jag fick några blindskott från vännen Jonas Gyllenpanzar Stierna. Allt som stod på de små sampleflaskorna var alkoholstyrkan. En av dem tog jag igår. Detta låg på tossiga 61,4%, det var all information jag hade. Nu vet jag bättre, och du med för du har sett rubriken: en Chichibu heavily peated single malt newborn, närmare bestämt från fat nr 452/2009. Ichiro Akuto som grundade och driver Chichibu har gjort flera sådana här buteljeringar, av mycket ung maltsprit. Den som jag provade lades på fat i juli 2009, och buteljerades i oktober…2009. Det här är alltså sprit som i princip har studsat i fatet. Mycket rökigt recept på ett fat av nya amerikansk vitek (sannolikt kolat snarare än rostat givet hur det smakade). Det här är mina noter.
Doft: underbart välgjord vrålare. När röken lagt sig något: salmiakpastiller; spräckt gammalt läder, i massor; sot, snarare än rök. En svårbestämbar men stark ”grön” doft skär genom det hela, på ett underbart sätt. Först tycker jag det är gröna winegum, sedan nyklippt gräs, sedan gröna vindruvor. Och det är ju ändå tre rätt så olika dofter…! Vid dessa styrkor brukar whiskies vara ganska stängda, men icke så här. Med vatten (en rätt rejäl skvätt): mer av samma? Mer marina toner, åt sjögräshållet, har kommit in också. Och en oväntat rolig, härligt syntetisk godiston som jag vill beskriva som frukttuggummi, av svårbestämt slag: nästan hubba bubba.
Galet bra sprit! Copyright för fotot: Jonas Gyllenpanzar Stierna.
Smak: det går rätt bra trots alkoholstyrkan, oväntat nog. Men svårtolkat: det är sotigt mer än rökigt, och ganska ordentligt sött. Nästan asfalt! Jag behöver vatten för att kunna komma in i denna: det är en sötrökig dimma, mest. (Men gott är det!) Med rejäl skvätt vatten: ah, detta är en härlig, rak käftsmäll. Asfalt (som om jag ätit asfalt!), absolut; rejäl sötma som av spunnet socker; den lite enkelspåriga röken hos för hårt rostat bröd (jag var inte på rökt fisk där ett tag, men nej, det här är rakare). Läder med inslag av charkuterier – ordentligt torkat viltkött.
Eftersmak: inleds väldigt rent, med kola, eller kolapaj, och en oväntat nedtonad rök. Den känns väldigt tjock i munnen. Engelskans ”prickly”: det är som små stick av chili i gommen. Efter vattning domineras eftersmaken av den där härligt syntetiska hubba bubba-tonen, som faktiskt känns som jordgubbe (!).
Sammanfattning: en rå, rak, välgjord rökare. Det är inte särskilt mångfacetterat, eller så hittar jag inte djupet i whiskyn, men en skön smäll på käften: enkelspårigt, på ett bra sätt. Det är egentligen liiiiite för snyggt för att vara Port Charlotte, men what the hey, jag drar till mer Port Charlotte ändå. Det är ett destillat jag kan väldigt illa, jag borde ha provat med Port Charlotte genom åren. Gott var det i alla fall! [Tillägg i efterhand: jag glömde gissa ålder, körde bara på destilleriet. Jag trodde någonstans efter fem och under tio, på en höft, men fokuserade som synes ovan på smaknoterna mer än på vad det kanske var i glaset.]
Reflektion: jag är golvad. Nog för att jag fann det jag drack något okomplicerat och väldigt rakt och lite enkelt – men jättegott – men det smakar såhär efter bara tre månader på fat? What the fudge? Att Akuto kan konsten att koka sprit och att Chichibu är ett högintressant destilleri visste jag redan. Men att de kunde prestera sprit av det här slaget efter så kort tid på fat tarvar ett underbart engelskt ord: jag är flabbergasted.
