Den svenska importören Symposion fortsätter att bombardera oss entusiaster med whisky. Den 9 april släpper de stor mängd whiskies. Sex av dem kommer från den oberoende buteljeraren Cadenhead’s. Importörens presentation av whiskyerna hittar ni här. Jag har provat dem. Jag numrerar dem utifrån ordningen jag provade dem i. Håll i och håll ut, nu blir det smaknoter out the wazoo!
Just det, bilden ovan ja. Det där är underbara Fiona på Cadenhead’s som höll en Warehouse tasting med whisky från Cadenhead’s när jag gjorde Springbank whisky school 2022.
1. Mannochmore 12 YO (2013 vintage), 46%
Denna är lagrad på lite större bourbonfat, bourbon hogsheads, och kostar 669 kronor. Jag hittar inte denna whisky när jag söker efter den på Systembolaget, men Symposions länk till sagda monopolbutik som av så många sägs vara så himla bra funkar minsann. Här är min obligatoriska länk till whiskybase. Där framgår dock inte att whiskyn är en 2013 vintage, alltså faten fylldes 2013.
108 flaskor av denna buteljering har kommit till den svenska marknaden.
Doft: så snyggt, så clean. Söta havrekakor, svagt av ananas, kanske lite blodapelsin. Verkligen jättefin.
Smak: mild, integrerad, fräsch: mild vanilj, äpple, lite päron.
Eftersmak: försiktig först, sedan kommer mer malt, också svagt av hö.
Med vatten: jag provade inte denna med vatten.
Sammanfattning: snygg, somrig, fruktig. Verkligen en positiv upplevelse. 85 poäng.
2. Tormore 14 YO (2011 vintage), 46%
Denna är lagrad på bourbon barrels och oloroso hogsheads – eller om det är en barrel och en hogshead kanske? – och kostar 858 kronor. Här är den på Systembolaget; här är den i whiskybase. Faten fylldes 2011. 90 flaskor har kommit till Sverige.
Doft: mörkfruktig utan att vråla: fikon möter en touch av möbelpolish och lite läder. Terracotta.
Smak: inleds med milda kakor typ drömmar; sedan kommer lite stall (varm häst), också något lite syrligt mitt i – kanske grapefrukt?
Eftersmak: som eftersmaken på Pommac eller något bara svagt sötad fruktläsk först, härligt. Sedan kommer kryddmuller med läder. För mig, denna whiskys starkaste sida, älskar detta kvarliggande muller.
Med vatten: jag provade inte denna med vatten.
Sammanfattning: gott, särskilt i eftersmaken. En habil och lättdrucken virre. Jag älskar hur Cadenhead’s ofta kör på mindre liksom ”vrålande” fat, det passar mig. 82 poäng, och då menar jag inte att något alls är fel på denna, i denna värld där en vanlig bra standardvirre dagligdags cashar hem typ 89 poäng på många sidor.
3. Glenallachie 17 YO (2008 vintage), 46%
Denna whisky är lagrad på sherryfat och kostar 1089 kronor. Enligt whiskybase ska den vara lagrad i en refill sherry butt. Fatet/faten fylldes 2008. Här är den på Systembolaget. Jag älskar förresten hur underbart knäppt Cadenhead’s fortsätter att buteljera whisky efter det namn som står på fatet. Ingen människa på planeten har på flera decennier kallat Glenallachie för the Glenallachie-Glenlivet distillery. Men, så stod det tydligen på faten 2008 och då är det det Cadenhead’s kör på. 90 flaskor kommer till Sverige.
Doft: kraftigare: vaniljsmörigt, det där lite bärkaosiga som jag ibland kallar Drottningsylt men som mest betyder ”många slags bär en del är mörka och jag kommer inte längre i analysen”. Honungsvatten. Kanske en lite unken sherryton långt bak ändå, inte disktrasa och inte svavel eller gummivrål…eller är det kanske en liten antydan till tändsticksplån? Men det ligger långt bak. Päron, nästan i likörform. Härlig doft, den tog lite tid att vänja sig vid med sin kraft efter de båda första.
Smak: mildare, liksom mjukare. Honung igen, och lite bränt socker, svagt lädrig. Den där fruktigheten från sherryfat som är ”mörka frukter” men där man aldrig riktigt hittar vilken frukt man pratar om.
Eftersmak: stekt kött som kokat länge i gryta, och den grytans balanserade peppartoner.
Med vatten: jag provade inte denna med vatten.
Sammanfattning: det här är en för de som är inne på sherrylagrat. En bra whisky även denna, den går lite mer på kraft än de andra, samtidigt är allt välintegrerat och inte vråligt. Gott! 83 poäng.
4. Benrinnes 11 YO (2014 vintage), 46%
Denna elvaåring har fått en slutlagring på fat som innehållit den kraftiga sherrytypen Palo Cortado. Enligt whiskybase är slutlagringen sedan 2023. Priset är 739 kronor – se här för länk till Systembolaget. Den svenska tilldelningen av denna är lite mer begränsad, 48 flaskor.
Doft: alltså, gillar man kraftig sprit gillar man detta. Benrinnes är kusin till Craigellachie och Mortlach och andra monsterdestillerier som gör en köttig, lite brutal sprit. Nio av tio whiskyentusiaster kommer att föredra den sjuttonåriga Glenallachien framför detta men dessvärre läser ni en blogg skriven av han nummer tio i listan som är förtjust i smuts och (ibland omogenheter), så för mig är denna bäst i kvällens lina redan här. Men det doftar onekligen lite krävande och härligt elakt: ny hårdplast som du just befriat från sin plastfolie; grapefrukt (igen!); rumsvarmt köttbit; kakao. Jag älskar det.
Smak: snällare, mer milt vaniljig inledningsvis. Följer så rågmjölsbröd, en del koppar, också svarta vinbär. Det händer mycket här.
Eftersmak: kraftig, ännu kraftigare än doft och smak! Kvar hänger umamitoner (köp umamibuljong, här har du den!); bränt kött; och hur ska man beskriva det mer precist, men som eftersmaken hos en IPA, det humlekraftiga och beska?
Med vatten: jag provade inte denna med vatten.
Sammanfattning: inte en whisky för nybörjare, men oj vad mycket som händer i glaset. Det är brutalt och spretigt och bitvis obalanserat och ungt, men vem säger att whisky inte ska få vara så? Det är svårt att välja en vinnare mellan denna och Mannochmoren. Trots att de är helt väsenskilda whiskies får de landa på samma bra betyg, 85 poäng.
5. Enigma Speyside 12 YO single malt (2013 vintage), 50%
Denna whisky har fått en slutlagring på oloroso sherryfat. Totalt är utgåvan på 1620 flaskor. Ppå baksidan av etiketten står som en kod för det icke avslöjade destilleriet SPY.4.A, en åtminstone för mig fullständigt oknäckbar kod. Någonstans i Speyside är vi, det är allt som är känt. Denna whisky kostar 849 kronor; här är den i whiskybase. 90 flaskor landar i Systembolagets webbsläpp.
Doft: honung, sherry och ljung är mitt första intryck. Men vad är sherry? Tja, här betyder det: mörk sirap, den där mörka fruktigheten som är så vansinnigt svår att beskriva mer exakt, och småsten. Jag vet, småsten är inte precis en sherryfatston men den finns här. Snygg doft.
Smak: inte lika sherrydominerad: apelsintoner, milda vaniljkakor typ Drömmar. Också en ganska kraftig pepprighet långt bak, som kan vara svaga svaveltoner. Jag får ofta sådant i whiskies där spriten är producerad med worm tubs, men whiskyn i övrigt drar inte alls åt sådant håll. Här är pepprigheten lite besvärande.
Eftersmak: gräddig bakelse och baguette inleder. Litet alkostick. Något platt och kort, med pepprigheten som hänger kvar. Grainwhisky kan ha sådan här eftersmak, lite pepprig alkohol och sedan inget mer.
Med vatten: mindre sherrydominerat och gräsiga toner kommer fram, även en dämpad blommighet som av torkade ängsblommor. Doften är ”mer bourbonlagrad”, som att man har skalat bort slutlagringen på sherryfat. Smaken har ingen pepprighet längre vilket är bra, men är också mer anonym och svårbeskrivbar. Det smakar…whisky. Eftersmaken är mild även den, utan alkoholbettet nu, kanske att jag känner äpple. Den blev sammantaget sämre med (den mängd) vatten (jag råkade tillsätta), mer anonym.
Sammanfattning: lite meh för mig. Doften ovattnad var bra men i övrigt var detta ganska glömbart. 77 poäng.
6. Longrow 23 YO (2002 vintage), 43,7%
Denna whisky är lite mystisk. Det är en lagring på oloroso sherry och den är här i whiskybase. På samplet jag fått ihop med de andra står att den lanseras 9/4 och att priset är 3999 kronor. Men jag hittar ingen länk till den på Symposions hemsida och jag hittar den inte på Systembolaget. Kanske att just denna whisky är ett släpp för Symposions Magical Mystery Malt Club? Jag är osäker. Oavsett är det såhär den doftar och smakar:
Doft: järn, lite blod, och så den där fantastiska doften av gammal rökwhisky, när röken blivit liksom mineral. Som doften jag inbillar mig skulle bli om man satt och slog ihop två stenar. En del torkad ingefära också, och vitmossa. Allt är väldigt fint integrerat och inte så brutalt som noterna kanske låter. En ganska mild doft för att vara Longrow, faktiskt.
Smak: vitpeppar och järn inleder, och rost. Den där minerala gamla röken som är så underbar. Någon ton av stall långt långt bak. Härligt. Jag hittar hårt bränt tegel också, och något oljigt, nästan som fettet i ull.
Eftersmak: svagt av saltlakrits; medicinala toner, tänk tandläkarmottagning; chili. Enorm bolmande smutsig, oljig rök – den är rökigare och mer brutal här i eftersmaken än i både doft och smak. Fantastiskt.
Med vatten: jag provade inte denna med vatten.
Sammanfattning: den som förväntar sig en Longrowbomb kommer bli besviken. Men detta är helt underbart, om man tar sig tid att leta efter de fina nyanserna. En jättegod whisky. Rättning: en riktigt jävla jättegod whisky. 90 poäng.
Sammanfattning om hela denna långa lina av whiskies: gillar du sherrylagrat? Skit i min poäng och köp Glenallachien. Gillar du bourbonlagrat? Hugg en Mannochmore. Gillar du när det är lite motvalls och brutalt? Hugg en Benrinnes. Har du gott om pengar och lyckas haja hur man beställer en Longrow? Hugg en Longrow.
