Hunter Laing har gett ut ypperligt få whiskies i ett slags serie de kallar The Kinship. Dagens whisky buteljerades 2018 för att fira öppnandet av Hunter Laings Islaydestilleri Ardnahoe vid Feis ile. Whiskyn är resultatet av en vatting av två sherryfat (hogsheads), vilka tillsammans gav 372 flaskor. Alkoholhalten ligger på stabila 52,8% även efter tre decennier på fat. Valet gjordes av Jim McEwan. Den är din för £600, eller däromkring, jag har inte kollat in auktionssidorna.
Doft: när whisky blir gammal slutar den att vråla, och börjar viska. Här är det bivax, gammal insutten läderfåtölj och lite dammigt bibliotek. Svagt, svagt av liniment långt därbak. Det finns en mörk fruktighet som är som torkad frukt med damm på. Det är subtilt och viskande, komplext men mycket svårt att beskriva. Svarta vinbär hittar jag också. En ruggigt god doft, men den lovar inte mirakel.
Smak: åh, här kom det, miraklet. Vaxljus, mahogny, fernissa. Djup, mörk fruktighet (plommon, fikon). Den där silkeslena blandningen av vax och fernissa är to die for. Apelsiner med nejlkor i. Kanel, också. Jösses. Läder. Visst känns åren på fat som en lite ekbesk dragning i kindväggarna, men det passerar och man simmar runt i denna helt perfekt välavvägda whisky.
Eftersmak: perfekt konsekvent med smaken: vaxljusen, den mörka fruktigheten, den svaga fernissan. En härlig julkryddig botten, med kanel och nejlika främst – inte olikt pepparkakskryddor, detta. Sötman som hänger kvar är typ honung, men de gamla läderbundna dammiga böckerna lever kvar längre.
Med vatten: oh, nervös att vattna såhär gammal whisky, men man måste ju försöka, så tre ynka droppar i sista minislatten. Doften ”ljusnar”, vaxigheten når Clynelishnivåer och något slags citronhonung kliver fram. Julkryddorna är nu som bortblåsta. I gommen är det också ljusare, med mer färsk frukt (apelsin, kanske ananas), lite mer ettrighet från tanninerna dock. Eftersmaken otroligt vaxig, lite oljig. Syrligare än tidigare, mer som vax möter citroner och apelsiner. Gott, helt annorlunda, men jag föredrog denna på fatstyrka.
Sammanfattning: jag önskar att jag aldrig vänjer mig vid sådan här whisky. Det är inte nödvändigtvis alltså bättre än whisky som är 15–20 år gammal att prova saker som ligger runt 30-strecket, men detta extremt välintegrerade och mer försiktiga, distingerade som whisky kan få när den kommer upp i åldrarna på det här sättet är magiskt bra. Är det 600 pund gott? Jag vet inte; sannolikt inte. Att lägga nästan 7000 spänn på en flaska whisky är fortfarande, i mina ögon, i det närmaste perverst. Är det 600 pund spännande att få prova whisky av den här sorten, något helt annorlunda mot whiskies för under, säg, 1500 spänn? Kanske det. Det är definitivt väldigt mycket mer än 1500 kronor gott. Kanske om man köper en flaska ihop med sex andra personer, och får tio centiliter själv? Ja, jo. Kanske ändå att de tio centilitrarna kommer spöa skiten ur vad du annars skulle ha gjort med de pengarna. Faktiskt.
Poäng, då? Mycket svårt. 92, skulle jag säga. Eller banne mig, detta är ett sådant ögonblick: 93. Jag vågar mig nästan aldrig dit upp, till 93. Helt enkelt en fantastiskt bra whisky.
*
Tack till Christer L som samplade denna.
