En maffig Booker’s

Idag i glaset: en sju år, en månad och sju dagar gammal bourbon på 62,4%. Kan det vara något? Booker’s är varumärket, Jim Beam är destilleriet, denna är buteljerad 2022 och jag sänder stora tack till Tomas Andersson, som skickade tre samples på denna till mig och vännerna Jeroen och Mathias i En trea whisky. Som den skitnödiga människa jag är kunde jag inte bara smutta i mig denna utan ville skriva vad jag tyckte. Här har du den i whiskybase.

Så…

Doft: en kunde vänta sig att 62,4% skulle attackera näsan, men icke. Kalk eller gips, är min första tanke; flygplanslim (alltså för flygplansmodeller då); brännhet sand på strand vid havet. Även det där björnklistret som jag så ofta hittar i bourbon. Någon viskande syrlighet också – rabarber tror jag det är, banne mig. Och citronfromage, eller om det snarare är citronkräm: söt citron. Vaniljen som brukar dränka allt i (för ung) bourbon är inte här, mer än i form av en försiktig kolaton. Detta är mycket mycket fint. Många lager.

Smak: jag tar världens minsta sipp, rädd för alkoholstyrkan. Här kommer vaniljen, även en del svaga toner av lösningsmedel (men på ett bra sätt, på riktigt!). Vitpeppar. Även vid små sippar klart svåröppnad och aggressiv mot gommen – denna skriker efter att bli vattnad.

Eftersmak: alkoholen dominerar – den lämnar kvar en lätt brännande känsla i gommen. Gröna vindruvor, men som om någon tömt dem på socker och gjort dem syrliga. Mycket spearmint.

Med vatten, halvstor skvätt: alltså doften är ju helt amazing. Krämig, som en semla men med mer syrlighet i sig. Marsipan, gröna och röda Gott & Blandat och något någonstans emellan gräddfil och smetana. Smaken är avsevärt bättre nu, om än det är väl mycket ekplanka för mig. Hur beskriver man det i smaknoter? Kanske att smakerna liksom skriker: krusbär! vindruvor! något neutralt klister! vanilj! Den behöver nog mer vatten för att riktigt hitta hem i gommen, för mig. Eftersmaken är fin nu, mindre dominerad av sprit: syrliga remmar av alla slag, mynta mer än spearmint. Mer vatten? Jodå det funkar bra. Smaken växer och blir mer balanserad, men också liksom mer ekstram – beskare.

Sammanfattning: doften är magisk, sådär omkring 89–90 poäng. De andra delarna av denna bourbon är för mig inte alls i samma liga. Det är inget fel på resten, alls icke, det är bara att doften utlovar en paradisisk upplevelse medan det som följer mer är…gott, och så, men inte mer. Så vad blir det för ett totalintryck av en sådan upplevelse? 85 kanske? Var jag snål nu?

Igen: tack för denna upplevelse, Tomas! Doften på denna är ju fullständigt magisk!