Den nya svenska oberoende buteljeraren Selected Malts, grundad av de välkända whiskyprofilerna Patrik Barkevall och Mikael Westerberg, har inlett sitt arbete i ett närmast maniskt tempo. En rad buteljeringar har släppts på Systembolaget, och ett tema börjar bli tydligt i hur de arbetar: finishes. De är verkligen inte orädda för att experimentera med sina fat. En Craigellachie med finish på fat av amerikansk nyek, Royal Brackla med olorosofinish (mina smaknoter på de två hittar du här), Ben Nevis med PX-finish, och så vidare. Det är kul, tycker jag: finishes brukar annars höra till de officiella buteljeringarnas värld, på det stora hela.
Nu har jag provat en av deras senaste släpp, i den nya serien ”The Young Guns”: en Ben Nevis lagd på fat i december 2012 som fått finish på ett år i ett first-fillfat som innehållit PX-sherry. Vi snackar alltså redigt ung whisky här: fem år gammal, bara. Utgåvan är på 360 flaskor och alkoholhalten ligger på 51,8%. Den är slutsåld på Systembolaget och kostade 609 spänn för en flaska på 50 cl.
Jag var nyfiken men försiktigt skeptisk när jag hörde om denna whisky. Köra finish på något efter bara fyra år och buteljera det redan vid 5 YO? På mina hej-jag-kan-massor-om-whisky-hästar satt jag och tänkte att det där torde leda till doft- och smakkrockar. Jag hade fel. Här är mina noter.
Doft: alltså, jag och Ben Nevis är ju en match made in heaven. Jag har aldrig provat deras new make, men vi är åt det skitigare hållet. Tänk Speyburn, tänk kanske till och med Springbank utan rök. Visst finns här en rejäl, tjock och lite maffigt kladdig sötma från finishfatet. Men i botten ligger ett destillat med rejält med karaktär. Jag hittar en klar maltsötma, play doh-lera, varmt maskinrum i fabrik. Och så något som jag helflummigt vill beskriva som rejält solvarma stenar. Sedan PX sherryfat på det: mosade varma torkade fikon och mörk sirap. Kanske en antydan till tändsticksplån. Blint hade jag gissat på Speyburn, bombsäkert. Det doftar inte ungt som i för ungt, utan massivt: en härlig, lite gyttrig doft.
En oväntat bra, riktigt ung Ben Nevis.
Smak: den anländer med den där leran ihop med något mörkt öl, nästan en stout, men övergår efter en tid i munnen i en mer ljust fruktig kombo med persikor, päron och röda äpplen. Sedan kommer den mörka sirapen in, med smutsiga, lite metalliska toner – verkstadsgolv! En resa: någonstans i mitten där med de ljusa frukterna anas den bourbonlagrade whiskyn från innan den fick sin finish, med den slutar i sitt finishfat.
Eftersmak: smutsig sirap och julkryddor (kanel, inte minst). Övergår i IPA-toner, eller snarare klassisk halvmörk engelsk bitter som i princip saknar kolsyra, bränd julkaka och glögg, minus det sötkladdiga i glögg. Bara här i eftersmaken är den lite spritig, alltså att ungdomen i whiskyn känns mer tydligt. Men jag älskar den där tonen av traditionell engelsk öl (de heter bitter på engelska, men det är väl ale? Närmast i smakminnet ligger dock en irländsk ale, Caffreys, en kolsyresvag, mörk, nästan gräddig ale.)
Med vatten: doften blir faktiskt sötare, mer PX-ig, om adjektivet tillåts. Det som tidigare var ett härligt gytter blir nu mer enkelspårigt och får mer av sockervatten. Smutsen finns kvar, men backar. Doften var bättre ovattnad, tycker jag. I gommen är det smutsigare igen, och här har PX-en backat (bra), och smutsen flyttat fram (bra). Är det rabarberpaj jag känner? Jag tror fan det: syrlig men sötkladdig, nästan lite brynt smör och bränt socker med här också. Gott! Eftersmaken har fått ett stänk saltlakrits i inledningen men är fortfarande lite åt det spritiga hållet – denna whiskys svagaste länk.
Sammanfattning: innan jag provade var jag alltså övertygad om att detta skulle landa någonstans där klart under 80 poäng. Icke då. Vi snackar typ 83, kanske 84, vilket i min bok betyder ”bra whisky, utan tvekan, inga brister”. Tills nyligen kunde jag Ben Nevis dåligt, men mina möten med whisky från destilleriet under det senaste året har imponerat: det är något av ”old school” över deras whiskies som jag verkligen gillar.
