Tjeders whisky

Bara whisky

Ardbeg Blaaack

Samma sak varje år. Etiketten på Ardbegs kommande släpp dyker upp, alla gapskrattar åt namnet och spekulerar kring att det måste vara ett skämt, det är inte ett skämt, alla säger att de inte kommer köpa, whiskyn släpps, alla köper. (Jag säger mig själv varje år att detta år är året då jag inte tänker försöka hugga någon, och så sitter jag där ändå med en eller två flaskor och känner mig grundlurad. Så ock i år!)

Årets Ardbeg heter alltså Blaaack och i den speciella tid vi är i nu heter den bara Blaaack, utan att också kallas Committee Release; så kommer någon gång en Limited Release med låda och svart etikett på 46%, och denna börjar heta Ardbeg Blaaack Committee Release. Den är slutlagrad på rödvinsfat (Pinot Noir) och buteljerad i en upplaga på fyrahundrasjuttioåttatusenfemhundrafem flaskor. Nej, det är den inte, men Ardbeg vägrar sedan ett gäng år säga hur begränsade deras begränsade släpp är, så vem vet? Den ligger hur som på 50,7% och här är den i whiskybase. Jag har provat den två gånger; noterna nedan är ihopredigerade efter dessa två provningar, som gav lite olika resultat, men samma poäng.

Ardbeg Blaaack kommer som alla dessa NAS-are från dem med en story, men seriöst, det är oseriöst att vidarebefordra de berättelserna. Googla om ni vill, men minns att den storyn liksom 99,9% av alla stories branschen berättar om sina whiskies och hur de är inspirerade av sjöar och monster och öar och fan och hans moster är BS. Det vet du om du tänker efter, eftersom du aldrig läst om en whisky att den inspirerats av dammråttor, huvudvärk eller mensblod.

Ardbegs Committee Releases brukar vara ordentligt billiga på Systembolaget, i termer av vad de sedan går för på auktioner – på bolaget alltid en bit under 1000, på auktioner lite över tusen. Denna gång gick den loss på 1200 kronor vid släppet 12 mars. Folk var missnöjda – för en underbar kritik av det fenomenet bland whiskyentusiaster, läs gärna den underbara texten ”Everyone Really Angry At Being Denied Free Money” av allas vår Whiskysponge. Den sålde slut på en gång, alltså var priset inte för högt. Folk pröjsar nu mer än 1200 spänn för den, alltså finns det fortfarande en mån att höja priset lite till. Vilket skulle göra whiskyentusiaster arga, eftersom det skulle minska på den där marginalen mellan pris och värde på andrahandsmarknaden som fick minst hälften av köparna att köpa en flaska…!

Men sluta babbla, hur är den då? Jo, såhär:

Doft: nyupphälld är den svår och stängd och rätt märklig, så låt den stå ett tag, så händer mera. Mycket torv, en liten touch rök och jättemycket lagård: kossor och hästar. Rejält söt. Framför allt är det de där tonerna som på engelska heter farmyard och på vinspråk kallas stall som gör att denna sticker ut rätt rejält mot andra Ardbeg. Även en del får (ull), faktiskt. Ardbegs härliga citroner är inte här, däremot apelsin. Och lite aska. En doft som är engelskans quirky mer än egentligen bra, tycker jag: det är ganska gyttrigt, detta.

Smak: mer ardbegskt här, med deras fantastiska perfekta välavvägda rök; svagt av tjärad båt; mycket oljig, men också apelsin- och kanske även citronzest. En del toner av hårdstekt nötkött och definitivt en touch av den där ladugården – det är rödvinsfaten som pratar där. Svagt av hav(svatten) – ja som det doftar, inte som det smakar – väldigt fin ljus fruktighet. Den känns mest som en Ardbeg TEN med svagt uppskruvad alkoholstyrka, det vill säga smakar väldigt bra. Ardbeg kan än.

Eftersmak: härlig, oljig rökighet; bra syra (tänk smutsigt grillade Granny Smith-äpplen) och ett litet chilibett; ganska kort. En del av den där lagården återkommer här i eftersmaken. Tobak, också. Härlig eftersmak.

Med vatten: en del rökt skinka eller rökt salami tillkommer, rök och torv backar något, men det gör också de där kraftiga rödvinsfaten också – bra så. Ardbegs citroner har hittat fram, också, tack för det. Smaken är dock klart plattare med vatten, förvånansvärt mycket bättre före vattning: allt jag får här är typ rökig whisky och hårdbakad rågmjölsbröd. Eftersmaken är på torv, tjära, kraftig rökighet, ladugård och tobak.

Sammanfattning: smaken håller hög klass, på samma nivå som fantastiskt bra Ardbeg TEN; i övrigt är det en habil rökare. TEN är som nästan alltid med dessa specialare avsevärt bättre. Typ en 83, 84 poäng kanske. Grooves var ju ett magplask i min bok; denna är bättre, men mer som typ Drum. Vi är en bit ifrån tidigare höjder (Ardbeg Day, kom tillbaka!). Njutbar, men en ordentlig bit ifrån 1200 kronor god. (Duh – eftersom Ardbeg TEN är bättre…!)

*

Tack för samples, både Lars C och Anders B!


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2020 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén