Smögens åttaårsjubileum

Smögen destilleri har fyllt åtta år. Det är faktiskt en imponerande bedrift i sig. Att starta och driva destilleri är dyrt som tusan, så redan det att inte konka under de första åtta åren är starkt. Pär Caldenby har lyckats med sitt Smögen i många fler avseenden. Hans whiskies har mottagits med välförtjänt god kritik, inte bara i Sverige utan även utomlands, hos ypperligt seriösa och oberoende bedömare som till exempel Serge på whiskyfun och på Malt. Destilleriet har vidare haft svarta siffror, alltså inte gått back, ända sedan 2014. Långsamt har Pär kunnat gå från att vara en hårt arbetande advokat som ibland också driver destilleri, till att bli en destillerichef som också ibland arbetar som advokat. Även en del av advokatarbetet rör numera också whiskyfrågor, berättade hans fru Marie för mig under Smögens åttaårsjubileum.

Jag har gillat Smögen och deras ofta rätt så brutala whiskies länge. Jubileet som gick av stapeln den 25 augusti (jaja, kalla mig blixten som äntligen slutskriver denna text nu) var dock mitt första besök på destilleriet. När inbjudan att få komma på åttaårsjubileet kom var det förstås ingen tvekan: klart jag ville vara med på detta. Jag, Lars och Annelie drog ner i Lars bil och mötte upp Tone Skavhaug på hotell Kaprifol.

Det blev en riktigt härlig lördag. Eller snarare, en riktigt härlig helg.

Underbara Hunnebostrand

Men först, Hunnebostrand. Jag, en mycket inbiten stockholmare och passionerad älskare av Stockholms skärgård, måste erkänna att jag föll pladask för Hunnebostrand. Det är så…litet. Promenera ner till hamnen och ta sig en grymt god pizza på Bella Gästis med grillad hummer på. Man kan ta sig en GT gjord på Smögens gin Strane eller beställa en trea Smögen Barrique! om man så vill. Titta på de små små husen och havet och sedan ta apostlahästarna till destilleriet är liksom inget problem – avstånden är små.

Hur löjligt vackert Hunnebostrand är kan ni förutom mitt foto ovan lätt själva youtuba upp, men om ni är slöa, här kommer några länkar:

Och igen:

…fast ska man vara riktigt petig ligger destilleriet inte i Hunnebostrand. På väg till destilleriet promenerar man förbi en liten skylt med ortsnamnet och det där röda sneda strecket som visar att nä du, nu är du i spenaten. Men bara någon minut senare är man framme.

Jubileet

Formellt sett varade detta jubileum i fem timmar: från klockan tolv till fem på lördagen. Upplevelsen var dock längre än så – jag återkommer till det.

Det första som slår en som besökare på Smögen whisky är hur väldigt litet det är. Ett lagerhus som närmast är ett lagerrum, ett rum med säckar med rökig malt. I nästa rum är hela destilleriet inklämt. Ett rum till där det för dagen stod en enklare bar och bord och stolar. Det är det. Utan guide och i normal promenadfart hinner du se all utrustning och samtliga fat i hela lagret på fem minuter. Smögen är gissningsvis fysiskt lika litet i relation till Box (numera High Coast) som High Coast är till Caol ila eller till och med det nya Macallan. Så du har din mäsktunna, tre jäskar i rostfritt står, pannparet med sina nya kondensorer, lågvinstank, en egen tank för för- och eftersprit, allt i ett och samma ganska lilla rum. När du promenerar ned för den lilla backen varslar bara ett litet fat om att sväng vänster här du, så finns ett destilleri här nere.

Pär oroade sig för vädret. Just under 100 gäster skulle komma. På förmiddagen regnade det, tidvis rätt rejält. Men vädergudarna var nådiga, och under jubileet föll knappt en droppe. Istället badade destilleriet i solljus.

Jubileet var upplagt på ett föredömligt enkelt sätt: ett välkomsttal vid tolv och en skål i festivalbuteljeringen Jubilee 2018, provning i lagerhuset för de som hann boka in sig på den, uthämtning av festivalwhiskyn för de som beställt en flaska av den. Räkmacka till lunch, visning av destilleriet, umgänge. Ingen brådska, gott om tid att prata med andra. Allt flöt på perfekt. Med såhär liten skala är det inte programpunkter folk vill ha: man vill helt enkelt umgås.

Provningen i lagerhuset var riktigt intressant. Vi provade fyra whiskies, alla fatprov. En sauterneslagring vann välförtjänt och totalt överlägset mot två bourbon barrels och en rödvinsbarrique. Jag kunde dock inte låta bli att för egen del rösta på den mycket intressanta, råa och brutala och inte alls lika färdiga första bourbonlagringen. Den var långt ifrån lika mogen som det där underbara sauternesfatet, men hoppla vilken whisky som höll på att utvecklas i det där fatet fylld av sprit kokad på lokalt odlat korn!

En intressant förändring vid Smögen är att Pär bytt från skalrörskondensorer till worm tubs. För mer detaljer om denna aspekt av whiskyproduktionen kan du läsa min intervju med Pär. Vid presentationen av destilleriet låg fokus på denna förändring, och på hur Pär fått justera sina skärningspunkter något efter installationen av de nya kondensorerna. Han menar att spriten han destillerar nu är, om någon förändring ens skett, om möjligt kraftigare än tidigare. Det kan bara lova gott.

Människorna

Ett jubileum av detta slag, med bara just under 100 gäster, blir som sagt i stor utsträckning vad gästerna gör det till. Och visst var Smögen destilleri denna lördag ett utsnitt av svenska whiskynördar galore. Idel goa gubbar och gummor som alla bär på ett genuint intresse för whisky. Här fanns förstås Kjell P med sin uppknäppta skjorta, den sedermera sorgligt insomnade Mr. Millburn, Hasse P som passade på att lämna in ett fat från Box för fyllning, och de där karlarna som känns igen som det informella Smögen fan club för den som hänger på Facebook – Patrik H och Gunnar H, till exempel.

Här fanns också Peter och Tommy från Svenska Eldvatten, Patrik och Mikael från nya oberoende buteljerarfirman Selected Malts, och bloggare som Annelie Huczkowski (Sinnen och Nyanser), Tone Skavhaug (The ladies’ share), Johan Borgemo (Whiskynörden) och Martin Ahlquist (MartinsMalts). Även lagerhuset skvallrade om personer som hänger i whiskygrupper på Facebook. Herr Sandström med långhuset och det rökta köttet kanske inte var på plats – men genom sitt fat kändes det ändå som att han var där, med oss, i anden.

Om man jämför med Box (High Coasts) whiskyfestival med sina tusentals besökare, utställare, liveband och tjurrusning efter köprätter till festivalbuteljeringen blir detta mer som en intim och lugn fest med idel nära vänner, oavsett om en kände dem i förväg eller inte. Ett jubileum som egentligen bara varade i fem timmar blir då snarare till en längre, utdragen whiskyprovning.

För min del började det alltså på lilla hotellet Kaprifol, där flera av oss som var besökare en bit ifrån samlades. Det fortsatte med själva jubileet. Mot slutet av det, när folk började troppa av, togs en hel del tossiga flaskor fram av Pärs närmare vänner. Jättegott och spännande och trevligt, men till sist var det dags att inse att nä, nu sitter jag med Lars C här och snyltar in oss – det var dags att dra och lämna Mr. Millburn och Peters och de andra åt att grilla med Pär.

Förresten, ett råd till er alla och mig själv: sluta fota flaskor och fota människor istället. Den där dagen hade jag jättetrevligt med en massa människor, men efter de inledande med kameran är det inte mycket människor på mina foton. På telefonjäveln finns mest närbilder på flaskor som jag fick prova. Helt värdelöst: de whiskies vi provar är varken frimärken eller rader att fyllas in i en Excelfil. Igen, det är människorna som gör stunden härlig. Där satt jag och snackade skit och skrattade med Niklas Millburn Pettersson, och nu är han död. I min mobil finns istället ett fotografi på en trettio år gammal Mosstowie. Som om det var den som var upplevelsen.

Nåväl, de fick äntligen grilla i fred, Pär och hans vänner. Tillbaka till Kaprifol och vidare provande av whisky. Vidare med det där innerliga och entusiastiska liksom hängandet som whiskyfolk ägnar sig åt. Det kärleksfulla bråkandet med Tone om den där Eiktyrnewhiskyn (nej Tone, den var verkligen inte bra), hur alla har tagit med sig saker hemifrån och bara ”men prova den HÄR då?” När det sker helt utan skryt och brötig onykterhet utan öppet och med gränslös nyfikenhet över vad nästa droppe kan tänkas dofta och smaka, oavsett om dropparna är superextraveryspecial eller inte, är det där umgänget så väldigt mycket bättre än den där balen på slottet som Askungen till sist får gå på.

Någon etnolog borde kunna skriva en spännande avhandling om sådana som vi. Whiskyfolk, tycker jag den kan heta.