Tjeders whisky

Bara whisky

En fatstark vrålare från Glen Scotia

En Glen Scotia på 62,1% från Gordon & MacPhail kan väl aldrig sitta fel? Eller?

Denna lades på fat 1992 och buteljerades 2003 och är en så kallad vatting (blandning) av två refill sherry hogsheads. Här har du den i whiskybase.

Doft: wow. Hur mycket koppar och järn kan man ens klämma in i ett glas whisky? Såhär ung och alkoholstark brukar betyda att nosen är antingen stängd eller spritig (eller båda), men här går det utmärkt att nosa på för fulla muggar. Väldigt ”campbeltownskt”, det vill säga lite dyigt, murrigt och smutsigt och allmänt old school. Övermogen/lite rutten apelsin, jäst bröd, mosade lite torkade plommon. Detta är krävande och riktigt härligt: bättre än noterna låter, liksom. Efter att jag smakat på den blir frukterna färskare och en tydligare vaniljbulle har anlänt.

Smak: som väntat, här är alkoholen för mycket, även om det går an. Det är ett sådant där fall när en får invänta naturlig nedvattning av saliven som rinner till…! Plommon, det vita på grapefrukt, igen de jästiga inslagen, det lite liksom ”fruktruttna”. Omogen citrus också, och syrligt äpple. Järn. Väl tuff för mig på fatstyrka.

Eftersmak: rök- och järnpuff inleder; svagt svavligt (tänk tändstickor); torrt gräs; ganska stum. Det ska bli väldigt intressant att se vad som händer med lite vatten i denna…

Med vatten (halvrejäl skvätt): mycket mycket snyggare. Fortfarande en krävande stil av whisky, men det lite svagt dyiga och halvruttna är borta. Jordkällare och granskog om hösten, faktiskt också färska granskott, lite apotek/medicinalt. Smaken har minerala toner, ett stänk bläck, mer malt, svårfångad citrus, en aning av tång. En schizofren whisky, verkligen inte en stil som går hem hos många detta. Eftersmaken har fått saltlakrits, men också sura godisar och nyklippt gräs samt mer koppar än järn.

Sammanfattning: jag blir inte klok på denna whisky. Den drar åt femhundra håll och är egentligen häftigare än den är njutbar. Samtidigt är den en ”riktig” whisky: inga överaktiva fat, ingen slutlagring, mycket destillat. Därtill väldigt…gammaldags. Jag brukar tycka att just sherryfat kräver lite mer år än såhär, men här där det är refillfat blir det väldigt lite sherry och väldigt mycket destillerikaraktär. Och de är verkligen häftiga, Glen Scotia och de andra från Campbeltown: särpräglade, lite smutsigare whiskies, smockfulla med smaker.

Jag landar på 86 poäng. Jag har dock full förståelse för om andra ligger minst sex poäng under det betyget. Ja, jag kan tänka mig att jag själv skulle kunna landa bra mycket längre ned i poäng en annan kväll, med just denna whisky.

En googling i efterhand visar att Serge Valentin gett denna whisky just 86 poäng, men också 68 poäng (han tror själv att det samplet kan ha varit defekt för den provningen). Dave Broom och Michael Jackson landade mycket lägre för Whisky Magazine, på 7.3 respektive 7.0.

*

Tack till dig som samplade – jag misstänker starkt att detta sample kommer från dig Håkan S.


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2020 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén