Den 1 december släppte Systembolaget via importören Symposion en rökig sherrylagrad Arran. Det kanske inte låter speciellt för dig som läser, men för mig var detta ett synnerligen intressant släpp. Varför? Jo, 3764/2015. Det fatet på Arran administrerar jag ihop med vännen Lars Cederbro. Det är ett rökigt sherryfat. Sedan 2015 har vi letat med ljus och lykta efter just sherrylagrad, rökig Arran. Men det var då satan vad omöjligt det var att hitta. Destilleriets husstil är rökig och deras rökiga fat går in i deras Machrie Moor, som vad jag har förstått är bourbonlagrad eller har bara inslag av sherryfat. Det verkade länge helt omöjligt att få tag på rökig, sherrylagrad Arran.
Tills nu. Buteljerad på 50% och NAS men enligt information från importören minst sju år gammal. Alltså, en 7 YO. Upplagan som är buteljerad specifikt för Sverige är på drygt 20000 buteljer. Tar de slut kommer Arran buteljera mer. Whiskyn kostar 550 kronor minus ett på Systembolaget. Här har du den i whiskybase.
Min nyfikenhet var förstås stor inte minst för att det skulle kunna ge en fingervisning om ”mitt eget” fat som inte riktigt är mitt. Ovanpå det är alltid den i Sverige så älskade kombon sherry och rök intressant; jag är långt ifrån så såld som folk i detta land generellt är, men det kan onekligen bli väldigt bra när det blir bra.
Thomas Kuuttanen på Symposion tar dock i lite väl från tårna i sitt utskick om denna whisky. Den ska tydligen vara EXTRA ALLT med versaler och på destilleriet ha ett annat namn som också är namnet de kallar just Thomas och färgen är så mörk att Aberlour a’bunadh vill springa och köpa ett kort på solariet för att den är så avundsjuk och det gick inte att få Thomas att lämna lagerhusen och det är ett sherrymonster och…ja ni fattar. Jag vet inte hur det är med er men på mig verkar sådant lite för kraftigt säljprat närmast negativt. Det väcker en luttrad och lite gnällig inre gubbe i mig. Den gubben vill möta whiskyn med ett kritiskt och lite surt ”Jaha? Säger du det du? Då ska vi se om du är så himla galen egentligen.”
It’s craaaaaaaaaaaaaaaaazy!!!!! Eller?
När det väl var dags att möta upp vätskan i glaset med smaknoter hade jag dock redan avsmakat whiskyn ett antal gånger, så jag visste på ett ungefär var jag hade den. Å andra sidan, att ta en dram och att på djupet prova en whisky för att skriva smaknoter är två rätt rejält olika saker. Såhär tyckte jag nu vid noggrann provning:
Doft: rejält med sherryinfluenser och därunder tjärpapp med en touch av aska. Verkligen mycket sherryvrål, åt det fruktiga hållet: apelsiner med kryddnejlika i, intorkade rester av Coca-Cola i ett glas, kakao eller om det kanske snarare är O’Boy. Inget alls av de ofta rätt tråkiga ”fultoner” som sherry ibland kan ge, saker som drar åt gummistövel, tändstickor, ägg och disktrasa. Detta är avsevärt bättre än så. Mycket päron och söta äpplen också. Röken ligger en bra bit bakåt och lirar bra med sherryn, något som verkligen inte alltid är fallet. Röken är verkligen just tjärpapp. Om ni någonsin fått dofta på sådant: en mer återhållen version av tjära. Här finns också rökt chili och nymald svartpeppar. Det var mycket länge sedan jag smakade en Machrie Moor, Arrans rökare, så jag kan inte jämföra. Bra doft, där rökigheten ligger rätt långt bak.
Smak: rökigare, yngre; mycket sälta, är mitt första intryck. Sälta och lakrits och en liksom bred, dämpad rökighet. Mycket choklad, typ chokladpraliner. Inte alls samma fruktighet som i doften. Den rökta chilin hänger kvar.
Eftersmak: tobak, svartpeppar, en hel del färsk ingefära. Kanske vitpeppar också, och till och med mintigheten hos halspastiller. Rökigare här än i doften, igen. En del ungdomstoner, en oljighet som är mer åt neutral (raps)olja än de där smutsigt oljiga tonerna en får från Islay. Kanske något kort och stum i eftersmaken.
Med vatten: mindre rök, mer choklad. Kanske att en gräddkolaton har tagit sig in också. Den svaga rökigheten är trevlig men jag saknar fruktigheten. Smaken är bättre nu, mer balanserad och känns inte fullt så ung. Easy drinking, detta. Den funkar att ha i munnen mycket länge vilket är ett kvalitetstecken. Eftersmaken nu härligt smutsigt rökig, från ingenstans kommer nästan fabriksmässigt oljigt smutsiga toner. Vid större sipp är eftersmaken väldigt sur och lite ettrig så se upp, ta små sippar på denna.
Sammanfattning: en absolut godkänd, najs sherrylagrad och mjukt rökig whisky. Är man ute efter en kombo där både rök och sherry vrålar bör man se sig om i andra riktningar, men detta är förvånansvärt bra. Min begränsade erfarenhet är att Arran kan vara svingott från cirka 15 års ålder och uppåt och att deras rätt kraftiga och krävande destillat inte alls är klart vid yngre år. (Den underbara 8 YO Orkney bere är ett undantag. Satan vilken bra whisky!) Men rök är förstås en helt annan sak, då krävs inte samma ålder. 50%, sherry, rök, 7 YO: priset på 550 minus ett får lov att sägas vara rätt bra i dagens klimat. Klart godkänt, kan verkligen fungera som en schysst vardagswhisky. Ska vi säga en 83 poäng?
*
Denna bloggpost bygger på ett sample jag erhållit gratis.
**
Jag kom just på att destilleriet inte heter Arran längre, utan Lochranza. Bara så ni vet för framöver: whiskyn: Arran; destilleriet: Lochranza.
***
Tydligen är den första försändelsen på runt 9500 flaskor av denna whisky sålt slut redan (!) och en ny försändelse ska vara på väg att bli tillgänglig igen den 14 februari.
