En Ardnamurchan, blint

Ett blindskott. Ett chockerande svar på vad det var i glaset. Ytterligare bekräftelse på att Ardnamurchan är det kanske starkaste nya destilleriet som öppnat i Skottland de senaste tio åren.

Det jag provade var deras ”standardwhisky”, batch 3. Eftersom deras namn är hejkon bejkon heter den inte batch 3 utan Ardnamurchan AD/04.21:03 istället. Den kostar runt 5–600 spänn ute i Europa och länk till just denna batch har du här. Den släpptes i september förra året på Bolaget och är förstås slutsåld i Sverige. Hela batchen är på 17502 flaskor, den är buteljerad på 46,8% och receptet utgör en blandning av bourbon- och sherryfat (35% av den ingående whiskyn). Den ingående spriten är 50/50 mellan rökigt och orökigt recept. Även om just exakt denna batch är slutsåld finns Ardnamurchans batch 5 (AD/07.21:05) och 6 (AD/10.21:06) på bolaget i detta nu och kostar lite under 700 spänn. (Snabblektion i hur du läser siffrorna i deras konstiga namn: AD/månad.år:batchnummer.)

Men om detta visste jag alltså precis ingenting för jag skrev allt som står nedanför blint. Here we go:

Doft: här finnes torv minsann. Och en helt enorm sötma. En kombination av torv och tobak. Det känns fatstarkt, även om ingen alkohol direkt stör i nosen här. Så ungefär: häst, cigarr, smutsig torv, gammal industrilokal. Underbart ensidigt. Jag misstänker starkt att detta är ungt och fatstarkt.

Inte fatstarkt som jag trodde, men ungt var rätt!

Smak: torv, koppar, malt, otrolig oljighet. Som jag tänker mig att gammal uttjänt motorolja skulle kännas i munnen. Det är sällan whiskies når nivån av tjära men som en som ägt en träbåt som jag tjärade om vårarna: tjära. Jag tror det kan vara ett sherryfat men helt ärligt, allt jag känner är det underbart rökiga och torviga destillatet. Med låååååång tid i munnen kommer annat.

Eftersmak: chili när all attack i den kokat bort och du bara har som ett muller kvar. Sjögräs. Kanske något mer. Det finns inte många saker här men åh vad de saker som finns sitter fint.

Med vatten: mer rök, och ”gröna toner”: inte gräs, mer gröna winegum kanske. Tång mer än sjögräs. Stark doft av havsluft. Avgaser, eller i alla fall doften av en varmkörd lite oljesmutsig motor. Fantastiskt. Den här doften vattnad är själva anledningen till att hålla på med rökig whisky. Smaken är även den än bättre vattnad. Så smutsig, industriell. Torv, tång, hav, sardeller, vidbränt nötkött (”sear” heter det väl, när man liksom bränner köttet i mycket het panna – precis den delen). Underbart. Eftersmaken är asfalt och rökbomb. Detta måste komma från Islay och vara ungt och fatstarkt. Bra exempel på hur högre alkoholhalter kan bära mer smaker, men också på hur mycket mer som ändå kan släppas ut av att vattna.

Sammanfattning: alltså, jag är helt såld. 89–90 poäng någonstans, säkert 90 men för att jag strösslat så mycket med höga poäng på sistone börjar jag misstro mina egna smaklökar. Detta är nog faktiskt 90. Rökig whisky behöver inte vara färdig för att vara skitgod. Det skulle inte förvåna mig om detta är en undisclosed Islay – vi bara måste vara på Islay här – som är typ åtta år gammal, på fatstyrka, och oberoende buteljering. Verkligen en jättebra whisky.

Reflektion vid facit: what the flying fuck hur bra är Ardnamurchan.

*

Tack Magnus som använde denna vid blindprovning i Svenska whiskyakademien. En whisky avsevärt bättre än sitt pris, det händer alltmer sällan dessa dagar om ni frågar denna arga surgubbe.