Två åldersbestämda whiskies från Japan idag, det händer ju inte varje dag precis. Dessa släpps på Systembolaget den 26 november.
I dagens absolut genombisarra whiskyklimat som dessutom är än mer bisarrt vad gäller japansk whisky kostar dessa 2749 kronor respektive 4559 kronor. För blended malt whiskies på 43%. Kolla in internationella auktionssidor: de här skulle man ha köpt på sig drösar av för bara fem–tio år sedan, så skulle man kunna leva gött idag, tydligen. Vi snackar alltså att de kostade under tusenlappen då och nu, tja, ni ser ju var det ligger liksom.
Jag älskar förresten att Nikka kör vidare med den gamla benämningen pure malt whisky: Scotch whisky regulations 2009 gäller ju liksom inte i Japan.
Taketsuru är alltså vad som i Skottland heter blended malt whisky, och innehåller maltwhisky från Nikkas japanska destillerier Miyagikyo och Yoichi. I produktbladet som importören skickat mig framgår att både Taketsuru 17 och 21 nu i år har blivit ”discontinued”, alltså har nu upphört att ges ut av Nikka. Det är inte så konstigt, utan det är väl snarare fascinerande att de haft tillräckligt med gammal Yoichi och Miyagikyo för att kunna i små batcher ge ut dessa två whiskies ända fram till idag.
Provningen genomfördes med kontinuerligt hoppande mellan de båda glasen. Båda whiskyerna är buteljerade på 43%.
Taketsuru 17
Doft: viskande och försiktig och samtidigt old school. En hel del liksom murrig ek. Bra sherryfat: istället för att vråla och skrika som moderna sherrybomber är detta istället välbalanserat. Mycket spansk ek med bland de där faten tror jag. Jordkällare; parfymigt dyrt trä med gammal fernissa; ruggigt välbalanserad sherryfrukt som är så galet intorkad att frukterna inte kan särskiljas längre. Dyr svampstuvning också, långt långt bak. Frukterna doftar liksom inte russin och plommon, utan tänk dig att sådana saker har torkats och sedan ligger och viskar lååååångt bak. Detta är en fantastisk doft. Jag hade gissat på mycket högre ålder än 17 YO blint. När jag återkommer till denna efter 21 YO känns den mycket tydligt mer sherrydominerad än 21 YO; jag gissar att denna lagras helt på sherryfat.
Smak: tjenare. Det är så old school, detta med liksom viskande sherrylagringar. Kopparmynt; stearin; svagt av apelsin; dyr choklad men inte kakaostark så något slags pralin med kanske mandelmassa i; lite industriell smuts i botten. Alltså oj vad bra detta är. Om doften är något återhållsam dundrar det loss rejält i smaken. Skitgott.
Eftersmak: de där mynten igen; jordgolv och som doften av gamla tidningar alltså kanske papper och bläck? Det känns som extremt internt att skriva men det är som whisky från förr, det lilla jag har fått smaka av sådan whisky. Jag hade gissat att detta var buteljerat på 60-talet blint.
Med vatten: väldigt lite kvar i glaset så detta blir inte på djupet. Doften något snällare, kanske kanske plattare; smaken fortsatt god på samma smaker som tidigare, bara med lite mindre kraft; eftersmaken håller upp väl. Jag tror man kan betrakta denna whisky som färdigvattnad i flaskan, det var inte illa alls att vattna, men bättre utan.
Sammanfattning: Det är bara att kapitulera. Det behöver liksom inte vara fatstarkt för att vara skitbra, och uppenbarligen behöver det inte vara singelmalt heller. Att detta bara är 17 år är obegripligt. En av de bättre whiskies jag har smakat i år. Jag tänkte först 92 poäng och insåg sedan att det var snålt, så det får bli hela 93. Det trodde jag inte när jag bara doftade på den och det doftade gott…och så. Är 93 poäng 2749 kronor gott? Det ska du fråga någon annan, jag har inte i närheten av ekonomi att köpa en sådan här flaska. Men det är riktigt, riktigt gott detta, säg sådär typ en av de fem bästa whiskies jag har provat i år.
Taketsuru 21
Doft: fin och försiktig även här, tyckte jag först. Men den är rätt rejäl ändå. Dammigt bibliotek möter en försiktig ton av kolasnören. Svagt av kokos – det betyder säkert att det är MASSOR kokos här, jag hittar typ aldrig kokos – och någon försiktig blommighet där under. Gamla läderbundna böcker också. Den känns nästan som piggare och mer liksom ”aktiv” i doften än sjuttonåringen.
Smak: lättare i munkänslan, väldigt snäll och milt vaniljig till en början. Försiktig fruktighet av ljusare slag än hos 17-åringen, måste vara mer bourbonfat i denna blandning. Det är först efter lång tid i munnen det kommer en balanserad kryddighet, kopparmynt och som små små antydningar till krut. Apelsin; päron också? Gott och mångfacetterat. Vid tredje sippen fastnar jag för ytterligare nya smaker – är det där kiwi? Är det där några sötade kex? För mig är 17 YO helt överlägsen, men denna är också väldigt, väldigt bra.
Eftersmak: tydlig rökighet, om än svagt, inleder; svagt av läder också. Maltigt på ett förvånande sätt. Fläderblom. Otroligt fräsch och oväntat pigg för en tjugoettåring!
Med vatten: aprikos (svagrökta aprikoser) har tillkommit på doften. En enorm doft, nu. Smaken dock mer helt enkelt nedvattnad – som före vattning, men mindre av allt – medan eftersmaken bjuder på mer frukt än tidigare.
Sammanfattning: alltså, detta är ju kvalitet i den högre skolan. Vad vill det säga, 90 poäng kanske? Definitivt inte 89, kanske 91. Asch vad tramsigt det blir med poäng hela tiden: detta är en riktigt god whisky, det räcker väl så? För mig är som synes sjuttonåringen många många steg bättre, men det är två sjukt bra whiskies jag har i glaset här.
*
Denna duell bygger på samples jag erhållit gratis.
Jag hade för övrigt rätt så rätt vad gällde faten; 17 YO är verkligen helt lagrad på sherryfat. 21 YO däremot är lagrad på sherryfat och fat av amerikansk nyek. Detta är häftigt och något jag känner igen från litteraturen, att Yoichis tunnbinderi gör buttar på 500 liter av nyek som de sedan lagrar whiskyn på. Långtidslagring på nyek är annars minst sagt ovanligt.
En allra sista poäng: tydligen provade jag tidigare batcher av dessa båda whiskies mot varandra 2018. Vad jag tyckte då – i linje med vad jag tyckte ikväll – kan du läsa här.
