Tjeders whisky

Bara whisky

Två single casks från Speyburn

Speyburn: destilleriet med världens mest underskattade och fantastiskt bra 10 YO på 40%, prissatt som en Svenssonwhisky och därmed ointressant för nördarna. Jag älskar den whiskyn, tycker den är svingod.

Speyburn är förresten enormt mycket mer framgångsrikt än vad en som europeisk whiskynörd kunde tro. Det säljs faktiskt lika mycket Speyburn single malt som det säljs Glendronach eller för den delen Glengoyne – destillerier som har mycket högre renommé. Den starkaste marknaden är dock USA, så kanske därav att destilleriet är så underskattat. Tja, det och att de gör så få specialbuteljeringar, något som krävs för att väcka nördarnas intresse. Och så var det det där med att priserna är så låga och designen så underbart liksom low key, inte heller det något som riktigt passar den europeiska whiskygemenskapen.

Idag i glasen, två officiellt utgivna single casks. Båda lades på fat 2004 och buteljerades 2018. Båda har vattnats ned till samma alkoholhalt, 52,5%, och båda faten var first-fill sherry butts. Låt oss alltså undersöka fatvariation, och ställa fat 218 mot fat 250!

Speyburn 2004–2018 #218 for Boomsma

Jag har ingen aning om vad Boomsma är men det är för dem buteljeringen gjorts.

Doft: härlig lite murrig sherrysörja. Den där känslan av rök som synnerligen svaga svaveltoner kan ge. Här kan de tonerna lika gärna komma från Speyburns kraftiga destillat som från fatet. Lerig strand, marsansås, lite nästan lätt ruttnande apelsintoner. Svagt av havsluft. En del mynta, nästan syntetiskt så mintiga toner kanske snarare. En svårbeskrivbar smutsighet som är Speyburn och som verkligen inte är för alla: typ maskinrum med mycket svag äggighet. För min del gillar jag det.

Smak: mycket mycket oljig och fet – smörig och dieselig på samma gång, underbart. Mörk choklad i stora lass; svårfångade mörka frukter. Underbart. Så egensinnigt, smutsigt, härligt. Den där pepprigheten som också finns i Talisker finns även här.

Eftersmak: havsluft, svagt av tändstickor; en mild pepprighet som från rosépeppar. Även vitpeppar finns med här.

Med vatten: bara som intryck här: doften är lika underbart egensinnig, smaken har fått än mer choklad, och mer ljus frukt har tillkommit till eftersmaken.

Sammanfattning: alltså, jag gillar ju allt med denna whisky. Inget för nybörjare precis och destillatet har så mycket smuts och skit i sig att det inte blir en sherrybomb trots att det är first-fill sherry. En stil av whisky – nu tänker jag på själva destillatet – som känns liksom…old school. Förmodligen något av en vattendelare. Gillar du smuts är detta nog i din smak: lite som en Springbank utan röken, eller en lite mer städad Craigellachie. Underbart egensinnig: ett old school-destillat möter en ”modern” sherrylagring. 88 poäng.

Speyburn 2004–2018 #250 for Nordic travel retail

Här har du denna i whiskybase.

Doft: mindre liksom dundrande än #218. Samtidigt något renare. Svartvinbärsblad, mintpastiller, någon mörk choklad. Rejält varm sand på havsstrand. Och ja, den där lite lätt svavliga tonen som kan ligga i havsluft. Man måste älska worm tubs – de ger den där liksom ”bra” svavligheten i whiskies. Här är den kraftigt nedtonad, dock: detta är en snyggare sherrylagring, kanske lite mer publikfriande, än #218. Med tid i glaset hittar jag både mer vanilj (en masse!) och svaga toner av gummi som hos helt nya bildäck. Gummi är synnerligen sällan önskvärt i whisky, men här lirar det faktiskt med helheten.

Ja, den första hade också en låda av liknande slag, om du nu undrar.

Smak: så mycket kraft, så mycket smaker. Som doften av bränd lera/lergods/keramik; lite av det vita på en grapefrukt, och massor av smör. Med tiden kommer lite besvärande och ettriga kryddor. Toner av mint, lätt ruttnande tång på havsstrand, apelsiner med kryddnejlika i. Bra mycket smutsigare än doften. De där kryddorna har jag lite svårt för, annars gött.

Eftersmak: här kommer ännu mera julafton: kanel, apelsin, kryddnejlika. Glöggkryddor också, och mint.

Med vatten: mer hav, mer chokladmousse. Smaken är fortsatt snällare än #218 men kryddorna fortsätter att besvära – de är helt enkelt för kraftiga. Mycket spearmint i eftersmaken nu.

Sammanfattning: en bra sherrylagring. Dock blir kryddigheten för kraftig för mig i smaken, vilket drar ned intrycket av en i övrigt bra whisky. Säg kanske 84 poäng?

Jag vill tillägga att jag älskar att de vattnat ned dessa whiskies. De tog en hel drös med first-fill sherry butts fyllda 2004 och gav ut många av dem som single casks åren 2017–2019 (man måste älska whiskybase som gör sådan här koll jättelätt). Varenda en av dem är buteljerad på lagoma 52,5%. Det är så liksom Svensson att göra det. Speyburn må sälja enorma mängder, men som varumärke är det underbart underexploaterat. Eller, varumärket är lanserat som en whisky för vanligt folk utan jättefeta plånböcker. Vilken lisa för själen att det fortfarande kan få finnas sådan whisky i dessa dagar.

*

Tack för samples, Evert! Verkligen!

Bilden på destilleriet som illustrerar denna bloggpost är hämtad från Visit Scotland.


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2021 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén