Jag provade en whisky blint. Det var en Glenlivet 18 YO inhandlad 2001. Vi låtsas att vi bergsäkert vet att den därmed också var buteljerad 2001, för det gör att den när jag provade den var buteljerad för nitton år sedan. Så, om vi vill vara lite putslustiga, en nitton år gammal 18 YO Glenlivet, buteljerad på 43%. Såhär såg de ut på den tiden:
Nedan mina helt blinda noter.
Doft: härlig och liksom lite gyttrig på bra sätt… Spontant känns detta som en Speyburn. Mosade päron och sockervadd; smält stearin, mosade fikon och russin. Söt apelsinmarmelad, malt och honung. Väldigt gyttrigt och sött och härligt, tycker jag. Kanske Hazelburn förresten? 46%?
Smak: samma härligt gyttriga toner: päron, mörka vindruvor, röda äpplen; en svag ton av blött gummi som lirar perfekt i fruktkaoset. Muskotnöt och hasselnötskräm; någon fet vaniljglass där i botten. Mix av bourbon- och sherryfat, misstänker jag. Frukternas kaos och den lite smutsiga undertonen som också hintar av torv och rost gör denna whisky riktigt härlig.
Eftersmak: svagt av tändsticksplån (funkar perfekt) och fortsatt denna fruktkompott, nu med lite mer industrismutsiga toner. Röktouch i avslutet. Jag tror detta är 10–12 år gammalt och i min gom är det här riktigt läckert. Det smakar som något som kostar rejält under 800 kronor men är för mig cirka 1000 kronor gott. Huvudmisstanken förblir Speyburn. Jag tror detta är en officiell buteljering på 46%.
Med vatten: lite gräsigare, och en antydan till ananas. De där tonerna som kallas solventy på engelska och som ofta uppfattas som negativa, men som verkligen kan vara härliga; tänk ungefär högblank färg för lister. Det är bara som en liten, liten touch av det – gillas. Svagt av mjölkchokladkaka, också i gommen är det snällare nu, lite mindre kaotisk fruktighet och mer på päron och äpple med svaga inslag av smuts och olja. Eftersmaken har fått en härlig kryddighet och är liksom stor och vrålande; kanske mer bärig än fruktig. Mycket mjölkchokladkaka där nu.
Sammanfattning: alltså, detta är underbart. Whisky för maltälskare som gillar lite smuts i sin whisky. Det brukar betyda saker som Speyburn eller Ben Nevis eller Hazelburn. För mig är detta kanonbra whisky. 89 poäng.
Reflektion efter att ha fått reda på facit: jag brukar tänka på Glenlivet som väldigt, väldigt städade och fina och liksom ”rena”. Det var inte denna massiva fruktbomb, och så förresten heller inte en viss whisky jag nyligen recenserade och tokhyllade där destillerinamnet inte fick sättas ut. Jag kanske behöver tänka om vad gäller Glenlivet, i termer av hur mycket kraft och liksom ”tryck” de har i sina buteljeringar? Detta är en riktigt bra whisky.
*
Tack P-J för att du använde denna härliga whisky i Svenska whiskyakademien förra året.
