Idag, en rejält alkholstark, ung Caol ila från SMWS, Scotch malt whisky society. Denna whisky buteljerades exklusivt för den svenska marknaden förra året. Den är ordentligt ung, bara sju år gammal. Den har fått en finish av ett ovanligt slag. Såhär skriver SMWS om whiskyn: ”After spending 6 years in a refill ex-bourbon hogshead this was transferred to a secon[d]-fill hogshead for the remainder of its maturation.” OK, så en refill hoggie först, sedan en second-fill hoggie…? Det är inte precis vad man brukar tänka på som en finish – jag menar det inte på ett dåligt sätt, förstås. Den där andra hoggien var tydligen av typen heavy toast medium char. Hur som ovanligt som finishfat, om man inte kolade om det så att det nästan bidde ett fat av nyek av det hela. Det här lär bli en rejäl resa: 61,1% ligger alkoholhalten på. Länk till whiskybase här. Namnet på buteljeringen är ”Honey in a peat kiln”.
Doft: ah, ung rökbrötarwhisky kan verkligen vara da shit. Gips, alvedon och slemmigt blöt tång slåss med surdegsrågbröd som någon glömt i brödrosten för länge och doften av havsstrand – vi snackar havsvatten och stenstrand från helvetet här. Visst, det finns lite frukt också – apelsin, främst – men det är liksom irrelevant i detta dundrande rök- och torvmoln där apotek möter tång. Underbart.
Smak: världens minsta sipp förstås och jo, nog är detta svårt på fatstyrka alla gånger: brutal sprit, mest. Med tid i munnen när något annat än alkohol och sötma känns: torv, smuts, sockervadd, plåster, drejarlera (som det doftar alltså). Och något av fastbränd rågmjölsgröt. Låter det illa? Icke då, detta sitter som en smutsig smäck.
Eftersmak: underbar vitmossig inledning, sedan följer minerala toner och stenstrand vid havet samt – faktiskt! – Ahlgrens bilar. Allt omsnärjt av en tydlig cigarrartad rökighet. Det är inte precis subtilt, men härligt.
Med vatten (mycket rejäl skvätt): knivskarpt och väldigt annorlunda än ovattnat. Nu är det mer en tallrik rå seafood serverad i ett garage där minst en bil står på tomgång. (Jösses, Ronny har rätt, jag har blivit Aflodal!) Så, rå fisk möter avgaser och som jag tänker mig att en gammal drivrem av gummi doftar. AWESOME! Smaken är mera på honung möter vitpeppar och gips (bandage, hellre?), med grapefrukt och sådan där liquid smoke man kan ha till kött för grillen. Kanske stekt fisk, också. Helt underbart onyanserat brötande, om än doften var ännu häftigare. Eftersmaken är mycket fruktbesk nu – det där vita på grapefrukt som jag tjatar om. En sotig, grillad apelsin, färsk apelsinzest. Aska. Riktigt svart olja tömd ur dieselmotor.
Sammanfattning: helt underbar whisky. Det är märkligt vilken skillnad det är mellan ung ofärdig rökwhisky som är dålig och ointressant och dussinmässig å ena sidan, och ung rå rökwhisky som är underbar och brutal. Var går gränsen mellan det ena och det andra? Och varför tillhör denna utan något som helst tvivel den andra kategorin? Jag tar detta framför vilken välbalanserad och mer nyanserad rökig tioåring som helst. En whisky på steroider. 89 poäng. Det är riktigt riktigt högt, det.
*
Denna bloggpost bygger på ett sample jag erhöll gratis i oktober 2018, när SMWS erbjöd medlemskap och specialpris på denna buteljering och skickade samples till en del svenska bloggare. Grattis till alla er som köpte en flaska: detta är en kanonwhisky.