Port Ellen: legendariskt nedlagt Islaydestilleri. Jag har inte provat många whiskies från dem, har gillat de jag har provat, jag äger inte en flaska. Jag började med whisky lite för sent och med lite för lite kunskaper och definitivt för lite pengar för att hänga med medan släppen hade mänskliga priser. Idag är Port Ellen knappt whisky längre, det är flaskor som samlas och byter händer men väldigt sällan avnjuts.
Nu har jag i alla fall en Port Ellen i glaset. Port Ellen 12th release är en 32 år gammal whisky på 52,5%. Den började sitt liv i fat av amerikansk och europeisk ek – det kan översättas som bourbon- och sherryfat – 1979, och buteljerades 2012. 2962 flaskor släpptes totalt, och det verkar vid snabb titt som att du kan få en för mellan femton och tjugotusen kronor.
Doft: något stängt till en början. Det är många saker, men inget som ligger liksom ”längst fram”. Jag hittar lera, jordkällare och torkad tång, samt en skön ton av gammalt gummi som jag vill beskriva som nyupprivet gammalt golv som limmats med något slags gummiklister (!). Sedan svaga tuttifruttigodisar, väldigt mycket liksom saltminerala toner och en mycket speciell fruktighet. Det är varken torkad eller färsk frukt, utan bara…svagt. Och jättesvårt att sätta fingret på vad det är. Kanske nästan mer jordgubbe än frukt? Eller…aprikoskompott? Det är en doft som är stram och tillbakahållen på samma gång.
Smak: havsvatten; salmiak; tång; kraftigt mineralt, nästan järnigt; supertorkade äppelkuber; svag chili; smutsig, varm gammal maskin av järn i en fabrik; och något som kan kallas diesligt eller liksom skitigt. Om doften var helt okej är den riktigt, riktigt härlig i munnen: still dirty after all these years.
Eftersmak: inleds med en mjuk rök som är liksom mättad, som om någon tagit gammal rökwhisky och lindat in den numera mjukare röken i ett bloster av fett; övergår i bacon, torkad tång, och en vagt gräddig ton.
Med vatten: doften blir cirka dubbelt så bra, med de smutsigare tonerna från smaken som hittar fram hit: smutsig maskin av järn; mineral rökton; blöt, nästan lätt ruttnande tång. Med lite tid i glaset lugnar det sig – tyvärr. Smaken är lite mjukare och gräddigare inledningsvis, men sedan kommer ett härligt, ganska ettrigt kaos av kryddor (typ oregano-med-chili-och-havssalt) och en tydligt torvig ton; beska tanniner, spearmint och något som får mig att tänka att asfalt ingått äktenskap med torkade blommor. Eftersmaken har nu fått en bränd lakritston i starten och övergår i motorolja, spearmint och tång. Ovattnad var denna whisky lugn på doften, ganska aggressiv i smaken och komplex i eftersmaken; vattnad växer den men blir också oändligt mycket mer krävande.
Sammanfattning: jo, visst är det här bra. Jag hade aldrig gissat hela 32 YO på denna fortfarande pigga och bitvis aggressiva whisky blint – men den där gamla röken hade nog lett mig till att i alla fall vara på +20 YO, i alla fall. Detta är gott. Port Ellen bör egentligen provas blint för att en ska kunna ge en rättvis bedömning. Jag tror ändå att jag vid det här laget har provat tillräckligt mycket whisky och tillräckligt mycket crazydyr whisky för att kunna hålla mig lugn när jag provar denna.
Detta är för mig gott, men en bra bit ifrån magiskt. 90 poäng. Så, som en whisky vilken som helst är det jättebra. Som en 32 YO Port Ellen är det underkänt. Där gör hypen och åldern på whiskyn att jag som provar kräver en out-of-body experience. Det är ganska långt ifrån vad jag fick av denna whisky. 30 YO Caol ila från 2014 års Special Releases är många, många varv bättre än denna whisky.
*
Tack till Marcus för att du sålde loss ett sample.
