Brora SMWS 61.21 ”Apricot & Honey”

Under ivrigt rumstrerande bland skokartongerna med samples stötte jag häromdagen på en Brora, detta legendariska nedlagda Highlanddestilleri som Diageo arbetar på att sparka igång igen. Jag vet inte från vem jag köpte detta sample, någon gång för några år sedan. Det handlar om en utgåva från SMWS, Scotch malt whisky society, en 21 YO lagd på fat i mars 1982 och buteljerad i februari 2004. Alkoholhalten ligger på mastiga 57.8%. Etiketten avslöjar inte hur många flaskor fatet gav.

Förresten: jag tittar bland alla de totalt sinnessjuka mängder whiskies som provats av Serge Valentin på whiskyfun – över 20 000 stycken – och ser att han, den store Brorakännaren, inte har med denna bland sina provade whiskies. Det är stort, mina vänner: att prova en Brora som Serge inte verkar ha provat. Överhuvudtaget är detta en undflyende buteljering: googla själv så får du se hur väldigt lite träffar du får när du letar den.

Doft: jag kan ju inte Brora alls, men de få jag har provat har varit från tiden när de körde rökigt. Denna är helt orökig, och så kraftigt honungsvaxig att det inte är sant: de där vaxljusen med honungskaksmönster på. Bitter engelsk apelsinmarmelad, också, men det allra mäktigaste med denna whisky är något annat. Jag vill säga oljig säckväv: som ett möte mellan säckväv och rå motorolja. Mycket kraftigare och brutalare än Clynelish: som en blandning av Craigellachie och Old Pulteney, ungefär. Skithäftigt, och väldigt väldigt old school.

Smak: rejält besk inledning, med en attack av kryddor, grapefrukt och spillolja, med inslag av bläck: not for the faint hearted i starten…! Övergår i bitter marmelad men på grapefrukt denna gång; vax, grönt te som dragit jättelänge. Den här kraftigt oljiga och vaxiga tonen är totalt to die for. Det finns en svårbeskrivbar ton här som jag vill säga är gröpe med smuts i också. Mycket långt ifrån insmickrande, fantastiskt härligt. Blint hade jag nog gissat Craigellachie.

Eftersmak: mandarin en masse, vax, stora mängder honung, något som påminner om ljung. Hänger kvar länge, länge.

Med vatten: säckväven flyttar fram – halleluja – ”grönare” toner kommer (torrt gräs, gröna winegum), den bittra marmeladen är gjord på citron och sura gröna äpplen nu. Honungen har backat, också. Underbart. I gommen är det indutriell smuts, ylle, bergamottolja, ett riktigt fett trävax, fernissa, citronjuice, gräs…ÄNTLIGEN får jag lov att använda det där töntiga uttrycket: ”please call the anti-maltoporn brigade!!!” Jösses jävlar vad brutalt och bra… Eftersmaken bjuder inledande på champagne, sura äpplen, ännu mer vax, syntetisk mint och den där tonen som av smutsig säckväv. Och den hänger kvar hur länge som helst. Alltså, satan i gatan.

Sammanfattning: för någon som just börjat med whisky kommer detta vara nästan odrickbart. Det är brutalt, elakt, smutsigt, men samtidigt totalt fullproppat med smaker. Jag vågar påstå att ingen längre gör whisky som smakar såhär, och att inget destilleri skulle våga sig på att ge ut sådan här whisky som officiell buteljering längre. Men jävlar alltså. Jag landar på 95 poäng. Det är det högsta betyg jag satt sedan jag började med poäng (tidigare i år). Jag hade den på 92 före vattning. Det torde vara första gången för mig som en whisky hoppar så högt som tre poäng med vatten.

En av de tio bästa whiskies jag har provat, kanske en av de fem bästa. Totalt. Jävla. Episk. Whisky.