Rubriken, först. Förlåt. Idag har vi två bra whiskies i glasen, och jag kunde inte låta bli att dra till med en helt löjlig mängd förkortningar:
GM = Gordon & MacPhail
CC = Connoisseurs Choice, serien whiskyerna är buteljerrade i
S1 = first-fill sherryfat
SC = single cask
CS = cask strength
Då kör vi!
Glentauchers 1999–2025, 25 YO, Connoisseurs Choice
Fatet, en first-fill sherry hogshead, gav 282 flaskor på fatstyrkan 53,6%. 36 av de flaskorna släpptes helt nyss på Systembolaget till priset 2589 kronor. Häpp, så försvann de. Här är flaskan i whiskybase.
Doft: det finns en scen i tv-serien Californication där den fantastiskt roliga Pamela Adlon i rollen som Marcy Runkle snortar kokain och sedan i extas skriker rätt ut ”hang the fucking Pope!” Jag har ingen aning vad hon menar, men jag har tagit över uttrycket för lägen när något känns mer än bara lite bra. Den här doften är hang the fucking Pope. Svartvinbärsblad och svarta vinbär, mörk choklad, söt cigarr, och om någon tog bort sockret ur plommonmarmelad och godiset Coca-Colaflaskor skulle man hamna någonstans här. Långt bak, ingefärspäron och gamla dammiga böcker. Dyr, rejält fet pralin. En del sherrybomber – och vi är onekligen i hjärtat av sherrybombsterritoriet här – är obalanserade och skrikiga. Nog skriker detta alla gånger, men det finns också som synes mycket mer än bara vrål.
Smak: otroligt kraftig, trots åldern som brukar kunna dölja alkoholen finns en lite ettrig ton av alkoholen i munnen alldeles i början. Men också, himmelriket: möbelpolish, kanel, välintegrerad peppar (kanske rosépeppar?), romerska bågar. Gröna kulor också, faktiskt. Läckert.
Eftersmak: kryddig inledning, men balanserat. Kakao. Något kortare än jag hade trott.
Med vatten: lite elakare på doften, mer åt kådahållet, eller oljig fernissa, och en kraftig, söt och bitter kryddighet där det enda jag kan identifiera är kanel, men det finns mycket mer där. Smaken är bättre nu, med mindre kryddor och mer mörk frukt och en bitter choklad med sådär mördande hög kakaohalt. Eftersmaken har kvar den där kraftiga kakaosmaken. Ännu mer vatten drar fram mildare toner, mer åt honung och solvarm keramik och apelsin på doften. Denna kan vattnas i många omgångar.
Sammanfattning: det är roligt: detta är egentligen inte min stil av whisky, alls: whisky som så totalt domineras av fatet spriten legat i. Men det är ju bara att kapitulera inför detta kraftiga sherrymonster. En riktig käftsmäll till sherrybomb med lagom krävande inslag inte minst i form av kryddor. 88 poäng.
Macallan 2004–2024, 20 YO, Connoisseurs Choice
Även denna gång har vi att göra med en first-fill sherry hogshead. Detta fat gav 337 flaskor och liksom med Glentauchers kom 36 av dem till Sverige. Alkoholhalten låg efter 20 år på stabila 59,1%. Macallan har ett skvätten starkare varumärke än Glentauchers (jag är lätt ironisk här), så en sådan här whisky kostar mer. 3359 kronor fick man lägga ut för en flaska vid släppet den 21 maj (igår när jag provar whiskyn). Flaskorna är förstås slutsålda. Här är whiskyn i whiskybase (Gordon & MacPhail har ett gäng Macallan fatfyllda 2004, denna hittar man genom det galna fatnumret 22606607).
Doft: när jag nosade denna direkt bredvid Glentauchers doftade den nästan ingenting alls – det säger mer om Glentauchern än om denna whisky. Nu har det gått lite tid. Jodå, detta doftar massor, utan att skrika. Apelsinkrokantchoklad, massor av jättefin vanilj, tegel. Fläder. Kolasås med citron i. Jag brukar uppfatta Macallan som ganska vråliga, men detta är så mjukt och fint och nyanserat.
Smak: åh, så fin. Lite stick från alkoholen, ja, men också: ljus chokladsås med kola i, svagt av citron, marshmallows. En del bitter kakao ligger underst. Denna tarvar vatten.
Eftersmak: spearmint, kokos – det lite oljiga i kokosmassa, också. Mörk choklad.
Med vatten: lägg av vad fint. Digestivekex, shortbread, gula winegum, kolabönor. First-fill sherry you say? Visst, nog anas lite mörk frukt en bit bak och tonerna av choklad, kaffe och en gammal kavaj (!) är sådant som kan finnas i sherryfatens härliga värld. Detta är absolut sherrylagrat, men medan Glentauchers skriker att den är sherrylagrad är denna whisky mycket mildare, försiktigare. Smaken är enormt bra med vatten, och här känns sherryfatet mer: bitter kakaostark choklad, ljus choklad, chokladmousse… All slags choklad du kan hitta. Och apelsin. Och mild, fin vanilj. Lite härligt oljig munkänsla. Oj vad den utvecklas med vatten. Eftersmaken upplever jag som i princip oförändrad. Mer vatten igen gör doften helt sanslöst bra. Även smak och eftersmak utvecklas. Alltså jag trodde Glentauchers skulle vinna detta. Inte en chans. Med vatten i omgångar går denna från bra till magisk.
Sammanfattning: tjosan vad gott. En whisky som känns härligt omodern i sin sherryprofil: nyanserad, mjuk, integrerad, icke-vrålande, mångfacetterad, och som en bal på slottet – alldeles, alldeles underbar. Jag är helt såld på denna whisky. 90 poäng.
Låt oss hoppas att Gordon & MacPhail ångrar sitt tidigare beslut att sluta vara en oberoende buteljerare efter att de buteljerat sina enorma whiskylager. De ger ut alldeles för bra whisky för att inte vara kvar.
*
Denna lyriska bloggpost bygger på samples jag har erhållit gratis. Som med alla mina recensioner gäller förstås att jag tjänar precis noll kronor på att skriva och publicera dessa.
