En blindprovad whisky som Peter L använde i Svenska whiskyakademien (därav att hans namn nämns i mina smaknoter nedan). Mer om själva whiskyn efter mina helt blinda och oredigerade noter.
Doft: bourbonlagring for sure, sannolikt refillfat och starkare än 46%. Doftar väldigt gott och ganska liksom naket ungt. Mycket syrliga toner – rabarber, och inte citron så mycket som citronfromage, sådan där man gör på pulver. Enorma mängder päronjuice. Flädersaft. En aning av jord och koppar en bit bak. Kan vara gammalt på trött fat, men torde vara under 15 år. En mycket välgjord whisky.
Smak: definitivt över 46%, skulle jag säga, säg en 55–58%. Den inleds ”fruktbeskt”, det där vita på en grapefrukt jag tjatar om. Sedan följer liknande toner som i doften, men smörigare och vaniljigare här. Med lång tid i munnen kommer en blandning av fruktgodis, sugisar; underbar oljighet. Vaxljus, lite grapefrukt. Nu körde ju Peter Old Pulteney i ett tidigare blindskott, men jag tror ändå detta är Old Pulteney, single cask på bourbonfat. Tror också åldern är högre än jag trodde tidigare, 15–17, men åldern är svårgissad på denna whisky.
Eftersmak: lite av det vita på grapefrukt; mycket oljig; gröna winegum och syrligare gröna godisar; rabarber, svagt. Något spritig. Mer krävande, mindre insmickrande än tidigare.
Med vatten (halvrejäl skvätt): spritigare och gräsigare och framför allt oljigare. Nästan en hint av diesel här. Kan det vara Craigellachie? Clynelish? Detta är råare med vatten, men jag gillar det massor. Päronen har blivit till äpplen. Smaken är amaaaaaaazing vattnad, oändligt mycket bättre än innan: äpple/äppelskrott, päron, smör, den där kraftiga oljigheten som för mig skriker Old Pulteney. En krävande smak. Eftersmaken fortfarande bråkigare än resten, som en touch av dieselig rökighet, massor av spearmint, torrt gräs, svagt av vaniljbulle.
Sammanfattning: det här är inte allas kopp te och många kommer nog tycka detta är lite för kraftigt och bråkigt. Jag tror vi har att göra med en single cask Old Pulteney runt 15 år och att alkoholhalten ligger sådär omkring 58%. 87 poäng ungefär tror jag att jag är på. En krånglig whisky, det känns som att jag en annan dag skulle ha kunnat säga 81 poäng – beroende på humör är det väldigt olika hur mycket en uppskattar denna lite liksom kärva whiskystil.
Detta var alltså en Clynelish som jag också var inne på i mina funderingar. Närmare bestämt en 17 YO Clynelish lagd på fat 1997 på 54,5% från den sedermera nedlagda oberoende buteljeraren Svensk whiskyförmedling. Den är den sjätte whiskyn i deras serie Chairman’s Private Reserve. Här har du den i whiskybase.
Jag reagerade på att man bara skulle få 138 flaskor från en sjutton år gammal hogshead. Jag misstänkte att detta var ett så kallat splittat fat, alltså där ett och samma fat buteljeras med två olika etiketter och ges ut av två olika oberoende buteljerare. Mycket riktigt: en del av fatet buteljerades av den mindre kända oberoende buteljeraren Crom – kolla här i whiskybase.
…fast vänta nu. Samma fatnummer, samma alkoholhalt, samma allt, har Whiskybroker själv buteljerat? Och det fatet sägs på den buteljeringen ha gett 302 flaskor? Då finns det inte, från en 17 år gammal hogshead, plats för fler flaskor. Det lustiga är att jag råkar ha provat den där 17 YO från Whiskybroker. Detta är ju jättekonstigt. Denna buteljering av 17 YO Clynelish från Svensk whiskyförmedling kan omöjligen komma från samma fat som Whiskybroker har buteljerat, om Whiskybroker fick ut 302 flaskor. Ett mysterium är det, minsann.
…och nu är mysteriet löst. Svensk whiskyförmedling splittade fatet med Whiskybroker (hur många flaskor från Crom som finns är oklart), så denna Chairmans Private Reserve No 6 är alltså en Whiskybroker där etiketten har bytts.
*
Tack till Peter som använde denna whisky som blindskott i Svenska whiskyakademien.
