Jag har börjat utveckla en kärleksaffär med Gordon & MacPhails lilla Speysidedestilleri Benromach. När jag första gången provade en Benromach 10 YO blev jag golvad av den: min underrubrik ”Köp en butelj för tusan bövlar” sammanfattar väl mina intryck av den buteljeringen. Benromach 10 ledde mig vidare till Benromach 10 YO 100° Proof (57% ABV), som jag blev om möjligt ännu mer imponerad av. På Malmö öl- och whiskyfestival den 1 april i år fick jag möjlighet att prova Benromach 35 YO, som var en whisky alldeles i hästväg, en silkeslen och djup sherrylagring.
Jag inhandlade efter mina positiva erfarenheter av tioåringen på 43 respektive 57% ett större antal Benromachbuteljer varav nästan alla fortfarande inväntar öppnande. En av de flaskorna öppnades dock under en whiskyprovning hemma hos mig för ett par månader sedan: Benromach 15 YO.
Den kvällen var jag faktiskt inte direkt imponerad. Jag tyckte den var för skrikig, med de toner av gummi och nästan lite brända bildäck som sherryfat ibland ger och som jag – ibland men inte alltid – har svårt för. Men att ge en rimlig bedömning av whiskies när de är delar av en lina är alltid farligt. Så därför var det bara att gå på den igen, häromdagen. Liksom den vanliga tioåringen är denna buteljerad på 43%. Vad tyckte jag nu, då?
Benromach 15 YO: mycket mycket bättre än jag mindes den.
Doft: en touch av bränt gummi långt fram, ihop med råsocker, fikon och liksom lätt sprinklat kakaopulver. Också en skön söt lite nötig ton som jag associerar till vit choklad. Det finns enorma mängder mörka frukter här, mörka, torkade; plommon? Vad mer? Kanske också svarta vinbär. Här finns vidare en doft jag vill kalla sav; en liksom blöt beska som är besläktad med lim men inte kåda. Jag vet inte om detta är ek, jag associerar mer till den blöta beskan hos träet i en nyfälld tall. Det är en komplex, helt underbar doft.
Jag skriver allt detta ovan, och märker att jag glömmer att skriva om torven och röken, som varken skriker eller viskar: den är som ett dovt muller under alltihopa. Vi är tusentals mil från Islay och hundra mil från öwhisky som Talisker. Röken är ett komplement till det andra, inte tvärtom.
Med vatten blir det hela, för att skapa ett flummigt ord, sherrysimmigare: fruktigare, sötare, det brända gummit försvinner helt. Med lite tid ljusnar frukterna, jag hittar lite besk apelsinmarmelad.
Smak: försiktigt söta frukter (men vilka? Jag hittar inte!), en svag ton av vitpeppar och svaga minerala toner; rejält sherrymässig. Söt beska, om något sådant finns. Lite gummi, något som kanske kan avskräcka en del, men jag gillar det när det är såhär i lite mindre omfattning; toner av läder, också. Mindre torv och rök än i doften. Lite lättare än doften också. Med vatten: mer mineralt, med toner av mörk choklad.
Eftersmak: inleds uttorkande och lite (röd)pepprigt, mineralt; en skön oljighet jag inte hittade tidigare. Inte jättekomplex; denna whiskys svagaste sida, tycker jag. Ingen större skillnad med vatten.
Sammanfattning: detta är en bra whisky, det råder ingen tvekan om den saken. Jag älskar doften, jag uppskattar smaken, jag tycker eftersmaken är helt okej. För mig utlovar den mer i snoken än vad den sedan levererar. Nu när den stått öppen ett par månader med kanske en fjärdedel kvar i flaskan har den verkligen hittat hem. Jag hittar så otroligt mycket mer än jag gjorde under den där provningen hemma hos mig. Men kom ihåg, det är inte bara whiskyn i sig som ändrats, det är minst lika mycket sammanhanget jag dricker den i: nu är jag helt och fullt koncentrerad på just bara denna whisky, vilket enligt min erfarenhet är bättre för att verkligen analysera vad som är i glaset.
Benromach 15 YO finns för närvarande inte att tillgå på Systembolaget, men finns tillgänglig hos sajter som masterofmalt och andra för under 600 kronor, i skrivande stund. Det är ett riktigt bra pris.
Som vanligt skiljer sig mina smaknoter en hel del från de officiella, när jag nu i efterhand tittar på dem. Det behöver inte betyda att jag har taskig näsa, även om de som nosar whisky på Benromach definitivt är skickligare än jag i den konsten. Min erfarenhet är att destillerier i viss mån liksom ”renskriver” sina noter, och undviker att skriva ut sådant som kan uppfattas som negativt, lite motvalls och krångligt i en whisky.
Är detta en fantastiskt bra whisky? Nej, för egen del föredrar jag både den vanliga tioåringen och tioåringen på 57% alkoholstyrka. Men det är riktigt bra. Det är definitivt mer sherrybombigt än tian; jag skulle ha gissat att den var lagrad enbart på sherryfat, men så är tydligen inte fallet (jämför länken ovan).
*
Benromach sparkade igång igen 1998 efter att ha legat i malpåse ända sedan 1983, med i princip helt ny utrustning. Femtonåringen är alltså helt kokad på de nya pannorna, med den nya utrustningen och med Benromachs nygamla lite rökiga karaktär. Trettiofemåringen som jag smakade i Malmö, liksom en trettioåring som också släppts under de senaste åren någon gång, är istället destillerade och lagda på fat under den tid då Distillers Company Limited (DCL), det som sedan skulle komma att ingå i vad som blev Diageo, drev destilleriet, även om det förstås är Gordon & MacPhail som blandat ihop faten och gett ut whiskyn. När jag frågade Juliette Buchan på Gordon & MacPhail om lagren av gammal Benromach och om de lyckats skapa en bro mellan de lagren och det nya destillat de kokar sedan 1998 svarade hon såhär:
”Well, we looked back, but we didn’t just look back at Benromach, we looked back at older, or pre-1960 Speysiders. […] We wanted to replicate that, to replicate an old Speyside whisky with a touch of smoke – something rich, something fruity, with a touch of chocolate, so that’s what we achieved. When you look back at the old Benromach, it’s not totally that, but you can still sense a similarity in the fruitiness of it, I found. You’ve got this kind of pear aroma in both of them, the older Benromach and the new Benromach. But the old Benromach would be a bit less peaty than the current one.”
(Jämför också med flera yttranden från medlemmar i familjen Urquhart som driver Gordon & MacPhail i de många intressanta filmer som destilleriet har lagt upp på sin hemsida.) Efter mitt korta, ljuva möte med Benromach 35 YO är jag mer än böjd att hålla med. Jag skulle kanske inte trycka på just päron av de frukter som binder ihop det gamla Benromach med det nya, men det finns en släktskap. När jag väl rycker folien av min Benromach 30 YO kanske jag kan gå djupare in i analysen av här sakerna. Jag är imponerad av vad jag provat av destilleriet hittills.
Benromach: det är litet, det är oberoende ägt, de gör jättegod whisky, och i princip allt de släpper har en åldersbestämning på flaskan – ända ner till en officiellt utgiven femåring (!). Ja. Jag är bestämt förälskad.
