Det här är en riktig älskling i min bok. Jag köpte för en längre tid sedan en halvflaska på Systemet, den gick åt, jag var på en semesterrsa någonstans lite senare och köpte en liter, den har gått åt. Om jag åker på någon resa i år och står och velar i taxfreebutiken ska jag försöka motstå impulsen att köpa något destilleris ogenomtänka bulkwhisky som släpps som enbart taxfreeutgåva utan åldersangivelse på buteljen, och ta en liter till av den här istället. Den är som Ardbeg TEN: jag tröttnar aldrig.
Jag är ganska säker på att det är den enda whisky jag druckit från Benromach, en karaktärsbrist som måste åtgärdas. Både hel- och halvflaskan finns i Systembolagets beställningssortiment för överkomliga 314 respektive 586 kronor. Det är rena Lidlpriset om man jämför utlägget med vad du får i glaset.
Benromach. Bilden hämtad från destilleriets Facebooksida.
Speysidedestilleriet Benromach ägs och drivs sedan 1993 av den mycket välansedda och i särklass största oberoende buteljeraren av whisky, Gordon & MacPhail. Det är alltså ett av de få destillerier idag som inte ägs av ett stort internationellt konglomerat. Produktionen är blygsam, trots en fördubbling av produktionen från tidigare producerade de bara 243000 liter sprit förra året. Inte förrän 1998 sattes pannorna igång igen efter att destilleriet legat i malpåse sedan 1983. Benromach 10 är deras standardutgåva och buteljeras på 43%. Och vilken utgåva sedan.
Doft: över en lätt rökighet ligger en blandning av mandel, apelsinkött och rumsvarmt smör, eller smältande smör i en stekpanna. Efter en tid i glaset hittar jag en jordighet som väl bäst beskrivs som jordkällare eller jordgolv vid låga temperaturer. Men också en blommighet – är det rosor? Och frukt – aprikos. En underbar doft, varken diskret eller hejdundrande, bara välbalanserad och komplex. Jag associerar vid tredje indraget löst till torrt vitt vin, en värld jag kan lite om så jag låter det bara stå så. Efter ytterigare tid i glaset har jordgolvet nästan försvunnit och röken känns tydligare, utan att komma i närheten av Islays brutalrök.
Benromach 10, den nya designen. Godare än snygg om ni frågar mig.
Designen på buteljen jag ägde, numera sorgligt uppdrucken.
Smak: först en skön sötma totalt utan sliskighet; det där jordgolvet igen, ytterligt diskret rökig, en liten touch av apelsinmarmelad, eller kanske aprikosmarmelad. Kola och vanilj, men långt i bakgrunden. Vanillinsocker. Långt fram ligger den där kryddigheten som är så svår att fånga i ord: spetsigt stickande på en bra sätt.
Eftersmak: först underbar kombo av lätt rök och bränt socker; vanillinsocker; något mer jag associerar till solvarm tallskog utan att kunna riktigt sätta fingret på vad det är. Jo! Tallbarr är det! Ligger kvar mediumlänge. Mandeln ligger kvar, men apelsinen har blivit sötad zest, vanilj kommer efter ett tag. ”Medicinal” (om någon därute kan ge mig ett svenskt ord för detta utan att det är ”medicinskt”, hojta tack), svagt.
Att dricka och avnjuta denna whisky är ett rent nöje. Ja, det känns nästan som en ära att få dricka whisky som är så bra i relation till priset. Den är i brist på ett roligare eller ett mer entusiastiskt ord välgjord. En perfekt whisky för någon som vågat börja röra sig bort från Islays brutala rökighet men som ännu inte hittat till de underbara helt rökfria whiskies som görs på till exempel Glengoyne. Och en mycket, mycket svårslagen vardagswhisky. Jag använder inte poängskalan i min bedömning av whisky, men säger: köp denna. Benromach är värd att älskas av fler.
