Den 23 oktober – jag är fan alltid sen! – släpptes tre oberoende buteljeringar av whisky från single casks från den anrika oberoende buteljerarfirman Berry Bros & Rudd, genom importören Clydesdales försorg. Eller, en släpptes mer häromdagen, den 30. Tre olika destillerier, två olika åldrar, tre olika fatlagringar. Alla tre buteljeringarna är unika för den svenska marknaden. Vi tar dem i färgordning, från blekt till mörkt:
Blair Athol 2013, 56,1%
Denna ligger på 56,1% och ska ha lagrats på en first-fill bourbon hogshead. Intressant, jag hade trott att skottarna vid pass 2013 hade mer eller mindre slutat göra nya hogsheads. Men det är klart: en del kör säkert vidare i de äldre fårorna och fortsatte bygga om barrels till hogsheads lite längre. Hur som, fatet med fatnummer 303640 buteljerades i år och gav 265 flaskor. Whiskyn är sålunda elva eller tolv år gammal. Den obligatoriska whiskybaselänken har ni här och priset är 955 kronor. Den är just nu inte synlig på Systembolaget just nu men de flaskor som inte gick åt i släppet kommer snart kunna beställas från deras webblager.
Kolla färgen!
Doft: härligt ”naken”, nära råvarorna whisky görs av, de där noterna som heter ”cereal” på engelska och som är så svåra att beskriva på svenska. Hö, absolut, men också korn. Ett lite bossigt gammalt loft i en lada. Antydningar av svavel, men inte som sherrysvavel (äggigt, disktrasigt, tändstickor) utan…fårull – med ett stänk tequila. Lite lime, det vita på en grapefrukt, citronzest, havsluft (där kom svaveltouchen igen, i havsluften alltså). Nagellack. Inget av detta låter vidare gott men det lite råa och omogna, utan sherryfat som döljer, gör denna whisky ärlig och autentisk. Lite nästan old school, faktiskt. Vid snabb nosning är det inte inbjudande eller insmickrande, men det finns mycket här. När jag går tillbaka till detta glas efter sherrylagringarna är doften renare, mer citrusig, med gröna äpplen och tydligt fina vaniljtoner.
Smak: snällare, mer mogen men fortfarande något ettrig i alkoholen. Gula päron, gröna päron, mycket äpple. Denna tarvar vatten.
Eftersmak: vitpepprig, svagt svavlig. Polkagris. Laktrits och en något jordig ton. Här i eftersmaken känns den obalanserad och yngre än den är.
Med vatten: den bibehåller sin naturliga, lite elaka profil. Ensillage, nya bomullskläder, limejuice. Smaken har hö, en touch av ull, bara små antydningar av frukt. Eftersmaken har mognat: lakrits, nyklippt gräs, gröna kulor men med mindre sötma.
Sammanfattning: mycket svårbedömd whisky. Å ena sidan älskar jag hur naken och rå och omodern denna whisky är. Men är det njutbart och gott? Mjae. Roligare att analysera än att njuta av, kanske. Vi säger väl 79 poäng.
Dailuaine 2010 oloroso sherry finish, 54,5%
Denna 14 eller 15 år gamla Dailuaine (dall-JOOO-an, om du undrar) buteljerades även den i år och har alltså slutlagrats på en oloroso sherryfat. Whiskyn från just detta fat är ännu inte i whiskybase men det var fat nummer 307762, det finns 277 flaskor, och alkoholstyrkan har du ovan. Se här en länk till whiskyn hos Clydesdale, och här en länk till Systembolaget. Priset är 1237 kronor.
Snäppet mörkare minsann.
Doft: efter Blair Athol, en mild och fruktig, lite bärig kompott. Söta hallonremmar. Sötlakrits. Bitter apelsinmarmelad och något jag först vill säga är läder men som känns mer som en svart skokräm att behandla läderskor med. Mörk sirap. När man bakar sin egen müsli i ugn får man en speciell doftblandning som hamnar nära detta. Härligt.
Smak: hasselnötskräm. I bakgrunden, ett komplext kryddmuller och rejält kakaostark choklad. Svagt svavliga toner.
Eftersmak: choklad i mängder, chokladmousse framför allt. Mycket nötter även här. En touch mynta. Kanske denna whiskys starkaste sida, rätt oväntat hur härlig denna eftersmak är.
Med vatten: bra utveckling. Höstskogen från Benrinnesglaset (se nedan) har flyttat hit. Kexchoklad. Smaken är lite mindre sherrydominerad – på ett bra sätt! Någon ljusare, tropisk frukt: ananas? Chokladen hänger kvar som denna whiskys kanske starkaste signum. Eftersmaken är fortsatt storartad.
Sammanfattning: en härlig whisky som lyckas vara både spretig och ändå på något sätt balanserad. 83 poäng.
Benrinnes 2010 PX finish, 57,3%
Denna kostar 1241 kronor, har fatnummer 305931, är på 271 flaskor, och kan kollas upp här hos Clydesdale, här hos Systembolaget, och här på whiskybase. Benrinnes brukar betyda kraft och vrål, låt oss se var vi landar denna gång.
Mörkast.
Doft: ganska stängd jämfört med de båda andra. Höstskog; multnande löv. En hel skål med olika julnötter. PX-lagringar brukar kännas sötkladdigare än såhär. Kaffe. Bara en antydan till russin. Jag gillar det.
Smak: tjock, nästan oljig munkänsla. Muskovadosocker. Lite för ettrigt pepprig alkohol för min smak. Svårfångade mörka frukter. Är det valnötter här, eller har jag bara snöat in på nötspåret i mitt provande?
Eftersmak: inleds med en lite rå alkoholpuff. Malt. Sura winegum. Kaffet återkommer här.
Med vatten: tjenare italienare. Enorm utveckling. Det finns en kolapaj jag gör ibland, med valnötter i. Den har något av detta: mörkt nästan brända kolatoner, rejält med valnötter, kakao. Jävlar vad gott det doftar med lite vatten! Smaken har mognat, ingen stickande alkohol, bara apelsin (romerska bågar), nötter, brynt smör. Eftersmaken har instant coffee (som det doftar innan man häller vatten på) och någon härligt elak ton av lime eller kanske apelsin.
Sammanfattning: vem hade kunnat tro att en PX finish skulle vinna mitt hjärta? Men så är det också från härliga Benrinnes, detta brutala destillat. Härligt. 86 poäng.
Avslutande reflektion: det är roligt, i podden En trea whisky har min kompis Mathias Elovsson på sistone dissat hundrapoängsskalan och jag har hamnat i ett läge där jag försvarat den. Och nu när det var så länge sedan jag analyserade och utvärderade whisky mer än bara avnjöt den märker jag att poängskalan behöver hållas igång för att man ska känna sig säker med den. Det var svårt att sätta poäng på dessa whiskies – och jag som ändå brukar vara ganska klar över vad jag ska sätta för ett betyg. Men nu har jag inte liksom hållit liv i den delen av mitt whiskyintresse. Men visst är Benrinnes bäst av dessa tre whiskies. Och visst är den roligaste att analysera också den som jag gav minst poäng.
