I afton delar jag med mig av mina smaknoter från en av de allra bästa whiskies jag någonsin smakat. Jag dricker sällan såhär dyr, gammal och bra whisky, så jag tillhör sannolikt kategorin ”något lättimponerad” när det handlar om flaskor som kostar över 2000 kronor. Men det här var en riktig höjdare. Smaknoterna nedan är hämtade från en blind onlineprovning, vilket betyder att jag helt enkelt tagit mina egna kommentarer i tråden och satt ihop dem. Noterna skulle förstås ha blivit annorlunda om jag hade skrivit smaknoter själv vid provandet.
Doft: Först: mycket starkt mineral doft; aprikos; gammal rök. Vitpeppar. Vaxig i betydelsen sådana där rullade vaxljus med honungsmönster på från barndomen. Kraftigt alkoholtryck; en helt ljuvlig doft. Vaniljtoner som är ganska speciella, varken brötiga à la bourbon eller kraftiga (typ vaniljstång som just öppnats) som kan vara i bourbonlagringar – här är det som vanljsås, mer, långt i bakgrunden. De där kraftiga mineralerna – typ en sten vid havsstrand – som var jättestarka först försvinner sedan nästan helt. Med vatten: en helt enorm upplevelse av hur whiskyn öppnar sig: man kliver in ett tjärat apotek med massor av sorters torkade frukter och vitpepparkorn kastade överallt. Russin! Torkad aprikos! Lakrits! Djup rök! Även espresso och kakaostark choklad finns i den här nosen.
En av de bästa whiskies jag druckit. Punkt.
Smak: fatstyrkan känns mycket tydligt. Saltade exotiska frukter, något bränt, liten touch av gummi men definitivt utan svavel. Med vatten: sherrytung rök med medicinala toner, frukter i massor, nästan bärig mitt i allt. Detta är en otroligt bra whisky. Med mer vatten tillkommer något ”craigellachieskt”, ja, en oljig råhet som med ens dansade in från vänster.
Eftersmak: Bitter grapefrukt; lite lakrits; medicinalt på ett sätt som inte var i gommen. Ljuvligt uttorkande beska. Med vatten kommer lite torkade kryddor fram i eftersmaken. Och vaxigheten blir kraftigare. Denna whisky har många bottnar.
När jag provade denna gissade jag alkoholstyrkan på någonstans runt under 60 och över 55. 55,7% ligger denna trettioåriga Brora på. Den version som dracks den där underbara kvällen var 2003 års release, en begränsad upplaga på 3000 flaskor. Den finns att få tag på, på rätt många ställen, men tyvärr kostar den skjortan, över €1000 får man punga ut för en butelj. Det är långt över min budget. Men att ha fått uppleva detta räcker långt. Och banne mig, om jag inte har ett tre centiliters sample någonstans bland de många skokartongerna här hemma…
För den som läser detta och tänker ”hm, Brora, det destilleriet har jag inte hört talas om”, några snabba data. Brora är ett av dessa många überhypade nedlagda destillerier – lustigt nog ett destilleri som förde en helt anonym tillvaro som singelmalt under de år man var igång och kokade malt. Ingen singelmalt släpptes faktiskt överhuvudtaget från Brora förrän dussinet år efter att destilleriet stängde ner. Åren 1969–1973 gjorde man en mycket rökig whisky avsedd att landa Johnnie Walker; efter 1973 gjorde man mindre rökig whisky som hade samma syfte. Destilleriet stängde som så många andra under whiskydödens stora år 1983. Brora, som ligger alldeles invid Clynelish i norra Highlands och faktiskt hette Clynelish under många av dess verksamma år, står fortfarande kvar, och de gamla pannorna finns tillsammans med lite annan utrustning också kvar. Om man kunde stånka igång de pannorna igen och veta att resultatet skulle bli såhär bra måste ju slutsatsen bli: öh, Diageo, kom loss nu, öppna för i helvete Brora!
