2016 läste jag hur Serge Valentin hissade Ledaig, den rökiga whisky som makas på destilleriet Tobermory. Han kallade Ledaig det nya Ardbeg, om jag minns rätt. Så jag tänkte what the hell, köpte några flaskor, samplade upp det mesta, och njöt allmänt förtjust av det som blev över till mig. Men jag skrev aldrig några noter. Tydligen hade jag några sampleflaskor kvar i skåpet. Så nu provar jag en whisky som jag redan vet att jag verkligen gillade, en cirka 19 år gammal whisky buteljerad 2015 på Burn Stewart Distillers patenterade 46,3%. Antalet flaskor är okänt. När den släpptes hade den ett RRP (recommended retail price) på £120. Den finns fortfarande att få tag på, för det priset.
Innan vi går till noterna, detta med namn på whiskies. Denna heter kanske Ledaig 1996 Vintage small batch, eller Vintage release. På lådan, men inte på etiketten, står dock Sherry cask finish. Så då kör jag väl på det, då.
Doft: alltså, tjenare. En sådan där doft där man inte vet vilken del man ska börja beskrivningen med, för det finns så mycket och är så bra. Vi börjar i röken och torven: här är rost, järn, diesel. Fantastiskt balanserad liksom vacker rök som direkt drar tankarna till Ardbeg. Eller, detta är som finrökig Ardbeg möter fulrökig Longrow, och du får det bästa av båda världarna. Rå fisk, bakelit (jag säger båda på allra allra bästa sätt). Kraftig, vacker syrlighet, som något slags citronolja. Industriell smuts. Vi flyttar till de delarna som handlar om whiskyn före slutlagringen, och hittar: digestivekex, lime. Surdegsbröd. Lite nästan härsket smör; smör möter lättrökt fisk. Svagt av honung. Och så till sist de delar som ropade högst vid första nosningen, slutlagringen på sherryfat: en svårfångad, liksom dov mörkfruktig sötma. Torkade fikon, framför allt. Detta är en helt magnifik doft i absolut världsklass. Perfekt balans, underbart smutsig och väldigt mångfacetterad.
Smak: grapefrukt, fulrökig på allra bästa sätt, oljig som få. Smuts, dieselångor, varmkörd gammal tvåtaktsmotor. Sura hallonremmar (!), svagt. Underbart. Sherryfaten bara viskar där i bakgrunden, med något litet inslag av russin.
Eftersmak: härlig rökpuff inleder ihop med saltlakrits och fet stekt fisk, men generellt mildare och snällare; smör, svag vanilj, röda bär. På slutet kommer den där underbara smutstonen jag vill benämna som bakelit och som är to die for.
Med vatten: jag råkade vattna lite för mycket så detta blir kortfattat och mer som intryck: gräddigare på doften med fortsatt grymt bra rökighet; mildare i smaken vad gäller röken, vaniljkex har tillkommit; eftersmaken bjuder på underbart kraftig rökbomb och oljig, rökt fisk ihop med tång, grapefrukt och medicinala toner (apotek eller gasbinda? kan inte bestämma mig).
Sammanfattning: doften slår mycket av allt jag har doftat på; smaken är riktigt bra, eftersmaken är riktigt bra. En ruggigt bra och vääääääääääldigt prisvärd rökvirre. 91 poäng. (Jag måste börja prova lite mer normalbra whisky nu asså, de senaste dagarna har jag knappt gått under det ack så svårnådda 90-strecket…!)
