Aultmore är destilleriet fler borde prata om. Deras core range är knappast omfattande: 12 YO och 18 YO, med en riktigt bra 21 YO för travel retail. För några dagar sedan provade jag deras 18 YO, buteljerad på 46%. Den version jag nu har provat buteljerades 2016 (den lanserades 2015). Dessvärre finns den inte att få tag på på Systembolaget, som av obegriplig anledning inte heller har den officiella tolvåringen just nu, och på Master of malt heter det till och med att den är ”discountinued”, om än den finns på en hel butiker ute i Europa för lite drygt €100. Den tidigare aktiva hemsidan aultmore.com är nedlagd. Är det månne så att ägarna behöver så mycket Aultmore för Dewars att de tonat ned den ambitiösa lanseringen av Aultmore som singelmalt? Det vore synd, verkligen synd, om så är fallet. Jag håller det dock inte för särskilt sannolikt.
Nå, hur som. Hur doftar och smakar Aultmore 18 YO, då?
Doft: honung med svag, svag grapefrukt. En vaniljton som är liksom mjuk, varken den där bleka nedtonade från trötta fat eller skrikvaniljen från first-fill. Det finns en svag metallisk ton här också, lite som en oljad cykelkedja. Torrt gräs. Bläck (jag skrev med bläckpenna för tjugo år sedan, jag minns att bläck doftade såhär). De här sakerna kanske låter som off-notes, men icke: detta är en härlig doft. När jag bara doftade på denna utan analys först hittade jag bara de ”snällare” tonerna. Men Aultmore är en rejält kaxig whisky, särskilt om man tar sig tid att nosa lite mer ordentligt.
En klart godkänd whisky.
Smak: snällare: mer på honung, mjuk vanilj, äpplen till en början. Sedan kommer en syrlig, mineral ton jag verkligen gillar – som Club Soda med stenstrand, ungefär. Päron, också. Mycket välbalanserad. Det här är whisky ”au naturel”.
Eftersmak: inleds skönt öljästigt, som en blandning av lager och stout, och lite oljigt – kryddstänk i matolja? Oregano. Svårbeskriven syrlig citrus, typ mandarin med rabarber. Gröna winegum.
Med vatten blir doften (ännu) kaxigare, lite oljigt råare och med toner av hårt bakat bröd. Den doftar bra mycket yngre än 18 YO med vatten, vilket bara är att applådera. Här anas ett rått destillat. Smaken är gräddigare nu, lite gräsigare, men det är fortfarande mycket honung med päron med svårhittad citrus. Eftersmaken är ännu bättre vattnad, en välbalanserad maltsötma möter päron och en lite råare oljighet; gräs; omogna lite mer ”tropiska” frukter, typ melon, kanske ett stänk ananas. Mycket syrligt.
Sammanfattning: en najs, lagom motvalls whisky. Jag är egentligen mer imponerad av 12 och 21 YO; artonåringen är en mellanlandning mellan dessa båda som är bra, absolut, men inte lika bra som de båda andra.
Det finns destillerier som gör orökig whisky som ändå är rejält karaktärsfull och liksom lite ”bråkig”. Värst (det vill säga bäst) i den ligan är fantastiska Craigellachie, men Old Pulteney och Aultmore kommer inte långt efter. De är sällan enbart insmickrande, men riktigt bra.
Källa för whiskyn: egen flaska.
