Hazelburn, Springbanks trippeldestillerade ”orökiga” destillat, brukar vara bra – minst sagt. Jag skriver ”orökiga” med citationstecken, eftersom det inte spelar någon roll att de trippeldestillerar och kör med 0 ppm på malten, de har så mycket härlig skit i rören på Springbank att det blir något slags rök ändå, varje gång.
Sherrylagrad Hazelburn i nedre tonåren ser ut att bli en återkommande historia. De släppte en 13 YO på 47,1% 2017, och de släppte 2018 denna 13 YO på 47,4%. Trenden håller i sig – i år har de just släppt en sherrylagrad 14 YO på 49,3%, som säkerligen kommer komma till Systembolaget framöver. Priserna för dessa buteljeringar ligger sådär runt en 700 spänn.
Whiskyn jag har provat nu är som synes av rubriken 2018 års släpp, där all whisky lades på fat i oktober 2004 och buteljerades i april 2018. Upplagan är på 9000 flaskor och den har lagrats på en blandning av first och refill oloroso sherryfat. Den kostade enligt uppgift 899 kronor när den fanns tillgänglig på Systembolaget; den går fortfarande att få tag på för skvätten mindre än så från internationella sidor. Jag provade den helt blint i slutet av förra året. Här följer mina minst sagt extatiska noter.
Doft: Mmmm, maffig alkoholstark, fattung doft. Lite svartpeppar, varma bomullskläder (!), salmiak, digestivekex. Kanel. Gasbinda. (Vid återkomst till doften…) Tillbaka på nosen nu hittar jag en lite blötmetallisk ton som jag inte kände innan. Svag rökslinga långt bak, och koppar.
Smak: första sippen: oj vad gott! Motorolja från helvetet, sötlakrits, mogen mango, hårt humlad IPA. Jösses! Känns som en klockren Old Pulteney, detta. Andra sippen: jag trodde detta var rejält alkostarkt, men nä, detta kan vara typ en 48–51%. Hittar koppar även här nu, torv och kraftig syra utan att det är citrusigt.
Eftersmak: Tjong i kalsongen! Uttorkande, rejält torra russin, krutstänk, krusbär, smuts i botten, vag mynta. Det här är flytande poesi för mig, helt enkelt brutalt gott. Eftersmaken inleds med tydlig ”metallisk torv”, nästan helt utan rök, följs av vitpeppar och lite torkad ingefära. För mig är vi någonstans över 90 poäng, det här är magiskt jävla skitbra. Springbank måste vara destilleriet, men destillatet? Gammal Longrow eller gammal Springbank? Men de brukar inte ges ut på mer än 46%. Hm…
Med vatten: doften blir mjukare, maltigare nu, med en svag, svag rökslinga. Koppar, fortfarande. Lite brända toner av mörk frukt, som om man stekt dadlar på hög värme. Härligt oljig. Smaken vattnad är underbar, med den där kraftiga nästan aggressiva syran, kopparen, i sällskap med sötlakrits och lite nästan baconkänsla. Eftersmaken är rökigare nu, en lite fulsmutsig, oljig ton invirad i spearmint, smutsig motor och torkat sjögräs.
Sammanfattning: Det här är sådan där whisky där jag vill ge fan i smaknoterna och bara njuta. Himmelskt. Helt himmelskt. Jag tror fan jag landar på 93 poäng. Det händer sådär någon gång om året. Kostar detta under 3000 spänn ska jag ha en flaska.
*
Ja, det visade sig ju vara en whisky som kostade rätt ordentligt under 3000 spänn som jag hade provat. Om någonsin en whisky dansade in i toppligan inom kategorin BFYB – bang for your buck – är det denna buteljering. En whisky på 93 poäng för klart under tusenlappen: det, mina vänner, händer inte ofta.
