Vad bär månne 2015 i sin linda? Vad kan vi förvänta oss? Vart är vi på väg? Här tio frågor jag vill få svar på.
1. What up, NAS?
Det fanns en tid när NAS för mig var rapparen Nas, därav rubriken. NAS: No age statement-whisky. Du vet alltså inte om whiskyn du köper är tre, fem, åtta eller tolv år gammal. Du vet destilleriet, lite grann om hur den producerats, i bästa fall ungefär hur många buteljer det finns av ett visst släpp, och så får du någon smaskig rövarhistoria serverad av marknadsföringsavdelningen på destillerierna för varje släpp.
Trenden för NAS-whiskies går spikrakt uppåt. Allt fler destillerier släpper allt fler utgåvor utan åldersangivelse. Orsaken är de minskande whiskylagren – och att strategin fungerar, kunderna köper NAS-whisky i stora lass. Det tar tid för whisky att utvecklas i faten. Och whisky är mycket populärt. Så destillerierna tittar på sina lagerhus och inser att om de ska kunna fortsätta sälja måste de få folk att dricka yngre whisky. Och så skippar de åldersangivelsen på buteljen. Nu är frågan: finns det någon hejd på utvecklingen? När ett destilleri som Laphroaig slopar artonåringen (från slutet av 2016) och säger att den helt nya femtonåringen blir en speciell release bara för Feis ile varje år, betyder det att det som ska ersätta dessa buteljer är något på 40% utan åldersangivelse eller inte? Kommer allt fler destillerier följa i spåren och skippa åldersbestämda whiskies?
2. Vilka destillerier kommer igång i år?
Nya destillerier springer upp som svampar i jorden, i Skottland, USA, på Irland, över hela världen. Även Japan ser ut att få ett eller två eller kanske ännu fler destillerier till på sin whiskykarta under de närmaste två åren. För att titta en stund på landet med i särklass flest destillerier, Skottland: hur kommer det gå med de planerade destillerier som det glunkats om ett tag nu? Jean och Marie Donnay, kommer de börja bygga sitt Gartbreck på legendariska whiskyön Islay? Oberoende buteljeraren Duncan Taylors planer på ett destilleri i Huntly; Edringtons planer på att lägga Macallan i malpåse (!) och ersätta detta med ett destilleri med en kapacitet på sinnessjuka 16 miljoner liter om året; Torabhaig distillery på Skye; Gerald Michaluk som köpt det nedlagda destilleriet Rosebank för att på samma plats bygga ett mikrodestilleri och bryggeri – hur går det med alla dessa planer? Och hur blir det med namntvisten till ”The Glasgow Distillery”, de två olika destillerier i Glasgow som är i startgroparna och som båda tycks vilja kalla sitt destilleri för The Glasgow Distillery?
3. Vad händer på den svenska whiskyscenen?
Den svenska whiskykartan bestod länge bara av Mackmyra (om vi bortser från gamla insomnade AB Vin & Spritcentralen som destillerade svensk whisky åren 1955–1970). Numera ritas den ständigt om. Grythyttan, som var on stream i bara några år, 2010–2013, håller i detta nu på att avvecklas. En hel del ekonomiska oegentligheter har gjort Grythyttan till ett något skandalomsusat projekt.
Även för Wannborga på Öland ser det mörkt ut: i skrivande stund ligger destilleriet i princip i malpåse är till salu på grund av sjukdom. Giganten Mackmyra har haft en del bekymmer. Efter alltför ambitiösa expansionsplaner på marknader utomlands har man fått skära ner en del på personal. De har dock ett ess i rockärmen: de stora lagren av relativt gammal whisky. Frågan är nu: hur svarar Mackmyra mot de nya utmaningarna som andra uppstickare på den svenska whiskyscenen utgör? De har redan släppt en tioåring, Mackmyra TIO, och en buteljering som låg ypperligt nära tio års ålder, Mackmyra Vintage. Jag har inte smakat någon av dem, men båda har skapat lite mer positiv ”buzz” kring Mackmyra i svenska whiskykretsar, där många är lite väl snåla mot destilleriet. Deras stora whiskylager kan användas till en rad spännande släpp. Blir 2015 kanske året då vi äntligen får se den första officiella buteljeringen av en single cask från Mackmyra på fatstyrka?
Box, Smögen och Hven är vid det här laget väl inarbetade aktörer på den svenska whiskyscenen. Till dem blir frågan: vad kommer det för roliga släpp under året? Box ska släppa de två resterande buteljeringarna i serien The early days collection och en till Advanced master class, men kommer det att komma en The Festival 2015 till de årliga festivalen på destilleriet? Kommer det andra oannonserade släpp? Smögen ska fortsätta med de tre resterande buteljeringarna av Sherry project, 1:2, 1:3 och 1:4, men vad har Pär Caldenby för övriga planer? Och Henric Molin på Hven, vad kommer han att släppa ifrån sig, förutom fortsättningen av serien Seven Stars?
Det riktigt, riktigt intressanta är dock inte vad Mackmyra och de ordentligt etablerade Box, Smögen och Hven har för sig, utan möjligheten till whisky från andra intressanta destillerier. Norrtelje brenneri, ”on stream” (dvs satte igång produktionen av whisky) ända sedan 2009, kommer att släppa sin allra första whisky, Roslagens whisky Eko no 1, till sommaren.
Roslags whisky Eko no 1. Stiligt!
Whiskyn är nästan uteslutande lagrad på mindre olorosofat och den tjusiga buteljen kommer att vara på 70 cl, inte 50, buteljeras på 46 % och – nästan bäst av allt – inte ha ett fyrsiffrigt pris. För att vara en förstautgåva från ett svenskt destilleri på 70 cl är det ett mycket bra pris.
Under året kommer dessutom två andra svenska destillerier ha fat som ”fyller whisky”. (Det är inte förrän efter tre år på fat som destillatet är whisky.) Betyder det att vi kanske kan få se förstlingsverk komma från Gotland whisky, som gör whiskyn Isle of Lime, ”on stream” sedan 7 maj 2012? Kommer kanske Gammelstilla whisky att släppa någon butelj? De första dropparna flödade ur deras spritpanna 13 april 2012 och blev ceremoniöst upphällda i ett fat 15 dagar senare vid destilleriets invigining, så möjligheten till ett whiskysläpp finns.
Med det stora intresse som råder för whisky kan det nog också vara på plats att fråga: kommer möjligen möjligen något nytt svenskt whiskydestilleri att grundas under året? Inget nytt destilleri lär hinna börja destillera redan i år, det tar lång tid att planera och få finansering för ett nytt destilleri.
4. Vad kommer skottarna hitta på?
Skotsk whisky tappar mark. Whiskyförsäljningen viker, för första gången på många många år. Asienmarknaderna, på stark uppgång tidigare, har inte expanderat som man hade hoppats. Samtidigt ökar andra länder sin försäljning av whisky, inte minst Japan och Irland. Hur kommer de skotska destillerierna att svara på denna internationella utmaning? Man kan inte längre luta sig bakåt och leva på att det bara är i Skottland som Scotch whisky kan och får produceras, när så många konsumenter upptäcker whiskies från andra länder. Beroende på hur siffrorna utvecklas, hur snabbt kommer storägarna av destillerier att agera kortsiktigt, och lägga destillerier i malpåse? Hittar man några andra kreativa lösningar än hyperexklusiva nya releaser, med eller utan åldersbestämning?
5. Kommer whisky att än mer bli en internationell historia?
Skottland tappar alltså mark gentemot övriga whiskyvärlden, i ganska rask takt. Om Japan och särskilt Irland boomar, hur kommer utvecklingen gå för andra länders whiskyproduktion? Det finns redan gott om hype för indisk whisky, i form av Amrut och Paul John. Det glunkas en del om australiensisk whisky (nästan uteslutande från Tasmanien), och vi är många som gärna skulle se att mer av den exporterades utanför Australiens gränser. Är 2015 året då whiskyn blir i sann mening internationell? Det görs trots allt whisky i bra mycket fler länder än Skottland. I Argentina, Australien, Belgien, Brasilien, Danmark, England, Finland, Frankrike, Indien, Irland, Island, Israel, Japan, Kanada, Italien, Liechtenstein, Nederländerna, Nordirland, Norge, Nya Zeeland, Pakistan, Schweiz, Spanien, Sverige, Sydafrika, Taiwan, Tjeckien, Tyskland och Österrike, för att vara exakt. Ju äldre de olika destilleriernas lager blir, desto mer utgör produkten något konkurrenskraftigt i relation till de stora spelarna: Skottland följt av Japan, Irland, och USA. Är detta månne året då whiskyn blir i sann mening internationell?
6. Mikrodestilleriernas, gårdsdestilleriernas, hantverksdestilleriernas år?
Whiskybranschen domineras av några få stora ägare som jonglerar ett stort antal destillerier. Samtidigt visar trenden också på framväxten av en ny slags betydligt mindre destillerier. Dessa ägs av oberoende aktörer som driver sin egen idé om vilken slags whisky de vill producera. Av det dryga dussinet skotska destillerier som startat under de senaste två åren eller kommit långt med sina byggnationer är det bara två som ägs och drivs av stora konglomerat: Dalmunach, och InchDairnie. Alla andra nya projekt drivs antingen av oberoende buteljerare som fått ont om fat att buteljera och som därför nu bygger egna destillerier, eller av entreprenörer och whiskyentusiaster som gör sin whisky småskaligt, inte sällan ekologiskt, ofta med sikte på att enbart skapa single malt whisky. (Minns att de allra flera skotska destillerier faktiskt destillerar whisky i främsta rummet för att den ska landa i olika blends.) Nya destillerier som Annandale, Ardnamurchan, Ballindalloch, Eden Mill, Kingsbarns, Saxa Vord på Shetlandsöarna, Strathearn och Wolfburn har alla det gemensamt att de producerar relativt lite, har tydliga idéer kring produkten som dessutom uteslutande är tänkt att buteljeras som single malt, och ägs av en liten grupp av människor. Än fler destillerier är på gång. Sådant bådar gott för framtiden.
Antalet ansökningar om att få bygga sådana mindre hantverksmässiga destillerier är oräkneliga, inte bara i Skottland – över tusen bara i USA! Säkert har många inspirerats av Anthony Wills framgångar med Kilchoman på Islay, ett mindre gårdsdestilleri vars whisky säljer som smör. Var och en för sig är dessa nya små destillerier en droppe i havet mot vad de stora producenterna skapar. Men tillsammans utgör de en liten, ytterst professionell och kvalitetsinriktad motmakt mot de stora spelarna. Blir 2015 året då dessa många många små producenter på allvar tar upp kampen om marknadsandelar med de stora konglomeraten, i alla fall på singlemaltmarknaden?
7. Är single grain det nya svarta?
Jag visste länge bara detta om grainwhisky: det är inte gjort på korn och är det man blandar med maltwhisky för att göra blended whisky. Det finns bara en handfull aktiva graindestillerier, eller kanske hellre, fabriker. Det är dock bara riktigt riktigt inbitna whiskyfans som håller koll på dem. Handen på hjärtat nu, hur många kan du räkna upp? Om du hörde namnen Cameronbridge, Girvan, Invergordon, North British, Starlaw och Strathclyde, skulle du då säga ”ah, du räknade just upp alla graindestillerier i Skottland?” (Jaja, och Loch Lomond, som kör både grain och malt, men nu pratade vi om rena graindestillerier.)
Grainwhisky har tills helt nyligen i princip bara funnits som oberoende buteljeringar. Men så dyker tvålfagre David Beckham upp på scenen. Han har alldeles gratis (näråbaskoja) gjort en gränslöst fånig reklam för en single grain-whisky, Haig club. Graindestilleriet Girvan lanserade under 2014 fyra olika single grain-whiskies: en NAS, en 25, en 28 och 30 YO. Deras priser är – förstås, vi pratar om Diageo – skrattretande höga. Trettioåringen betingar just nu ett pris på 4686 kronor på masterofmalt. För ungefär den pengen kan du från samma butik köpa en trettiosexårig BenRiach, en lika gammal single cask från Glenfarclas släppt i 448 flaskor eller en tjugofyraårig Laphroaig från Hunter Laing släppt i 285 flaskor. För att nu sätta rövarpriset i perpsektiv.
Hittills har grainwhisky varit en någorlunda billig bulkingrediens som blandas upp i relativt billig whisky. Med ökad efterfrågan på whisky världen över och sinande lager på maltwhisky hos många destillerier, kommer whiskyindustrin nu jobba hårt på att göra single grain till ”the next big thing”? Hinner vi ser en officiell buteljering av 20 YO Invergordon för 2600 kronor innan året tar slut?
8. Daftmill? Hoho? Daftmill?
Det lilla destilleriet Daftmill verkar göra precis allt rätt. Bourbonfaten importeras hela från USA; i princip allting läggs enbart på bourbonfat, utan några planer på att försöka sig på slutlagringar på andra fat; produktionen är noggrann och småskalig och genomtänkt; och Francis Cuthbert som driver destilleriet är en mycket kunnig och stillsam liten herre. (God insyn i destilleriet får man genom youtube, till exempel här och här.) Cuthbert har ungefär 38622 gånger fått frågan om när det är dags för Daftmill att släppa något, och han har alltid svarat att de släpper när whiskyn är redo att släppas. I en intervju med whiskyfolkbildaren (det är alltid kul att skapa nya ord) Ralfy får jag nästan känslan av att Cuthbert inte vill släppa något; han säger att om whiskyn blir dålig måste han dessvärre dricka allt själv, och om det blir perfekt vill han dricka all whisky han destillerat fram själv.
I år har det gått hela tio år sedan Daftmill sattes igång, och inte en droppe har släppts för försäljning. För att missbruka min gymnasietids latin och pararasera den romerske senatorn Cato den äldre: praeterea censeo Daftmillem esse släppardags! Eller: för övrigt anser jag att det är släppardags för Daftmill. Nu har vi väntat nästan precis lika länge som på att Stina Nordenstam ska släppa en ny platta. Kom igen nu Daftmill!
9. Kommer Ardbeghypen bestå?
Ardbeg firar tvåhundraårsjubileum iår, med pompa och ståt. Av nu levande destillerier är inget så hypat, i alla fall inte i Sverige, som Ardbeg. Men deras lagerhus sinar, och lösningen har hittills stavats NAS-whisky i mängder. Det finns snart tillräckligt med specialutgåvor av Ardbeg utan åldersangivelse att de kan fylla en hel liten anteckningsbok: Day, Corryvreckan, Rollercoaster, Uigeadail, Supernova, Galileo, för att dra till med några av dem. Varje gång de släpper en ny utgåva sitter en svensk fanbase framför sina datorer när klockan går från 9.59.59 till 10.00 och noll och klickar som tokar på bokningsknappen på Systembolagets hemsida. Sedan följer samma upprörda känslor varje gång: jävla usla bokningssystem, varför fick inte jag en flaska?!!? Och så dyker buteljerna upp på andrahandsmarknaden, och folk köper dem genast till högre priser. Vilket gör andra människor minst lika arga: du har ju bara köpt den för att tjäna pengar?!?! När det gäller Ardbeg är svenska whiskynördar – och jag är en av dem, även om intresset för Ardbeg börjar svalna – minst lika passionerade som Justin Biebers eller One directions fans.
Men kommer detta att bestå? Jag och flera andra har på sistone börjat fråga oss hur länge Ardbeg kan suga musten ur sina lagerhus med ytterligare en i raden av olika kreativa eller långsökta lösningar för att få fram ytterligare en sorts whisky. Och är de verkligen så himla bra, de där buteljerna? Ett kort svar är: en del är skitbra, andra är mer ett stort… mjäe. Vid någon punkt kommer det komma en känsla av mättnad. Någon gång kommer Ardbeg låta läcka att det kommer en ny buteljering, den heter Krastima – och folk kommer tycka att jaha, det räcker nu Ardbeg, lira på en fjortonåring, eller en tolvåring, eller vafan, till och med en sjuåring, bara ni lägger av med att pressa fram whisky med konstiga namn utan att vi vet vad det är i flaskan. Blir 2015 året då det vänder? Sannolikhetskalkylen säger: 1% chans. Reaktionen på årets första specialsläpp, Perpetuum, som dessutom bara kan inhandlas på destilleriet, talar sitt tydliga språk. Folk är redan som tokiga efter den. Människor som råkade besöka destilleriet dagar eller veckor innan buteljen släpptes grämer sig över den dåliga tajmingen. Perpetuum: snart på en whiskyauktionssida nära dig, till minst sex gånger originalpriset. Men vägen mot ett mindre hypat Ardbeg har redan inletts. Det är Ardbeg själva som nogsamt och under en lång rad av år har byggt den vägen. Tro mig.
10. Vilka destillerier stängs?
En lite tråkigare fråga, men ack så intressant. Wannborga som nämndes ovan, kommer pannorna att tystna där? Kommer någon att köpa Bladnoch, eller har Skottlands sydligaste destilleri kanske tystnat för alltid, till sist? Alla de där helt nystartade destillerierna som inte har en jättestor finansiär i ryggen men en god portion entusiasm, kommer de verkligen att bestå? Än mer skakig kan situationen faktiskt vara för destillerier i stora ägares portfolio. Om skotsk whisky fortsätter tappa mark är det första de stora konglomeraten gör att skära av de grenar som inte är lönsamma, det visar historien med all önskvärd tydlighet. (Jag säger bara: Rosebank. Port Ellen. Brora. Glenugie. För att ta några av de mest omhuldade numera döda skotska destillerierna.) Besluten om vilka destillerier som ska läggas i malpåse är heller sällan gynnsamma för de som hellre njuter av singelmalt än blendwhiskies: för en ägare av många destillerier är det inte single malt-älskarna som står i fokus. Vilket destilleri som än hotas med stängning kommer dessutom att locka spekulanter att på en millisekund köpa upp tusentals buteljer av whiskyn, i hopp om att värdet ska stiga. Men vilka huvuden kommer rulla, om whiskyförsäljningen slutar slå rekord?
Se där några frågor jag gärna vill ha svar på.
***
Denna text har inspirerats av Charles Delaeres text ”Whisky: les 7 grandes questions de 2015” på hans välskrivna och initierade blog Les fleurs du malt. Några av hans poänger resonerar jag också kring, men på delvis andra sätt; själva texten är allt annat än en översättning. En del information om den svenska whiskyvärlden har hämtats från ett givande telefonsamtal med Håkan Staaf och från hans ständigt uppdaterade tråd om svenska destillerier på whiskyforum.
