Helt nyss (den tjugonde oktober om vi ska vara petiga) släppte Smögen sin Wee Swede: ett roligt fatexperiment i extremt begränsad upplaga. Den kostade 1096 kronor och de 276 flaskorna som kom till Systembolaget sålde slut ungefär lika fort som det tar dig att ropa ”Swede!” Smögensläpp betyder klickarkrig.
Vad är nu detta för en whisky, då? En single cask – typ. Den 23 mars 2012 fyllde Pär Caldenby det sjuttonde fatet för året: en bourbon barrel. Denna whiskys historia tar sin början där. Whiskyn har sedan som Caldenby själv skrivit fått ”ett två månaders interludium på 30 L små och helt nya fat av hårt rostad svensk ek från Johan Thorslunds egen hand”. Så, någon gång under tiden har alltså innehållet i fat 17/2012 flyttats över på andra dessa små och mycket aktiva fat av svensk nyek, legat så kort som två månader där, för att sedan hällas tillbaka i fatet. Nu behöver du inte undra varför whiskyn heter Wee Swede längre.
Whiskyn är fyra år gammal och har buteljerats på hejdundrande fatstyrka av – håll i hatten – 62,5%. Som reglerna för vad som är en single cask ser ut hade denna kunnat ges ut som en single cask, men det har Caldenby alltså valt att inte göra. Fatet gav 352 flaskor. OK, nog snackat, nu kör vi!
Doft: ja, Pär Caldenby gillar Lagavulin och ja, Smögen levererar igen. Det är mullrande torv à la dombasun här. En del av den där tjockare Lagavulinröken som är så svår att beskriva – tjärade rep, brukar min mamma säga – men den är egentligen bra mycket torvigare än rökig. Också, en härlig och rejäl sötma. Nästan farinsocker? Serge Valentin på whiskyfun skriver gröt om var och varannan whisky, något jag har svårt att känna det för egen del, men här tycker jag det finns toner av rågmjölsgröt: bra så! Varm citron; ett stänk av sjögräs. Mycket svårbeskrivbar doft, samtidigt. Jag brukar tycka att whisky på ny svensk ek har distinkta toner av sherryfat och har svårt att hålla de lagringarna isär – ny svensk ek är för mig lite som sherryfat fast med rejäl kryddighet, är min begränsade erfarenhet. Här känner jag snarare en svårbeskrivbar vägg av dov sötma som definitivt måste vara den svenska hårt rostade nyeken. Lite ofint skakande av vätskan i glaset, och jag får fram minerala toner, nästan som kalk, och en härligt rejäl rökighet som hade gömt sig innan. Med lite tid i glaset har torven backat rejält, och en varm granskog har flyttat in i farinsockret. Med vatten (rejäl skvätt): oj, hej sötlakrits och varmt läder och bolmande rök! Sjögräset har flyttat fram rejält. Vilken utveckling! Vilken doft!
Etiketten för Wee Swede, som Pär Caldenby var vänlig nog att mejla mig. Så, bloodtub, en fattyp jag ser med mycket ojämna mellanrum nämnas här och var, är SÅ små fat alltså? Alltid lär man sig något nytt!
Smak: den anländer sött, nästan som hermesetas; följer så en skön, söt kryddighet som starkt påminner om kryddblandningen i pepparkakskryddor. Sedan attackerar en ettrigare form av kryddighet tungan ihop med något jag vill kalla kalksten. Det smakar lite som doften när ”mjukare sten”, heter det kanske skiffer, slås sönder. Torv och rök? Absolut, men de ligger mer som ett bakgrundsmuller än dominerar gommen. Med vatten (mycket, remember): sjögräs, ja, absolut, men också bra mycket skitigare. Jag menar det i det absolut mest positiva meningen: smutsiga, råa toner är gravt underrepresenterade i dagens whiskyvärld, och här kommer de fram på ett underbart sätt. Tänk som doften av sotflagor och varma maskiner. Ett inslag av tobak? Den varma citronen jag anade i doften finns här någonstans i mixen.
Några få buteljer släpptes i förhand på Master of malt, varifrån denna bild är hämtad.
Eftersmak: försiktig, inledningsvis: nästan stum. Sedan kommer det: ett stänk vitpeppar, lite julkryddor långt bak; rejäl oljighet; pepparkorn, eller: både peppar och kryddpeppar. Ung, skönt omogen, härligt sur rök. Nybakat bröd. Relativt kort. Med vatten: rejält mycket rökigare, ännu surare rök; kryddorna har flyttat långt bak och känns mer som ett allmänt brännande nere i svalget. Som en kaxig ung Laphroaig som hälsar på en vällagrad Lagavulin: härligt!
Sammanfattning: Wee Swede är som en ung och underbart rå Lagavulin som firar jul i ett svenskt hem där pepparkakorna håller på att bakas i ugnen. Utan vatten är det gott, absolut, men inte en homerun. Med vatten får du en väldigt annorlunda whisky i glaset – i min bok en avsevärt bättre whisky, med mer drag av Islay. (Där ser du, Samuel Lindelöf, man ska visst vattna whisky! 😉 Den svenska eken har gett avsevärd karaktär på whiskyn – det smakar verkligen inte bourbonlagring! – och gjort den till en komplex liten aggressiv rackare. Komplex, men i alla fall i min gom också något litet schizofren och spretig. Medan jag var helt golvad av Smögens senaste single cask är den här whiskyn är inte riktigt lika lättälskad: den skriker inte på samma sätt. Jämförelsen är i och för sig elak, eftersom jag håller den där single casken för den bästa svenska whisky jag druckit. Jag är mycket nöjd att jag var en av de som lyckades knipa en butelj av denna skönhet.
