Varulv

Bergslagens destilleri fortsätter att bearbeta sitt lager av whisky från det nedlagda destilleriet Grythyttan. Den gamla Väsenserien är tillbaka med ytterligare märkliga varelser, under namnet Väsenserien II. Tidigare var det synnerligen svenska väsen: Näcken, Troll, Skogsrå, Vätte och Älva. Även denna gång kommer det bli fem buteljeringar. De inleder lite mer amerikanskt än svenskt, med Varulv.

(Amerikanskt min rumpa som en jänkare skulle ha sagt. Jag SAOBade varulv. SAOB:s första belägg av bruk av termen varulv på svenska är minsann redan från 1700-talet. Såhär heter det 1722 i Bokwetts Gillets protokoll: ”Oppläste Mag: Burman sitt bref […] om en Warulf (Lycanthropos), som nyligen i Julio sig låtit se uti Qwille.” Håhå jaja. Nästa som kommer om en månad heter förresten Bäckahäst. Alltså man måste ju älska dem för dessa nam!)

Varulv har en åldersbestämning, 9 YO. Den har lagrats på bourbon- och madeirafat och fylldes med Grythyttans halvrökiga recept på 16 ppm. Alkoholstyrkan är 57% och utgåvan är på precis 753 flaskor. Hatten av för genomskinlighet, med några i den första Väsenserien var storleken på utgåvan oklar samt ordentligt oklart om det blandades fler batcher eller inte när något sålde slut.

Varulv släpptes på Systembolaget den 1 mars till priset 995 kronor. Inga konstigheter med det priset.

Doft: gillar du elegant och balanserad whisky? Håll dig undan från Grythyttan. Vad får du istället? Karaktär och smuts och ingen droppe någonsin är ointressant. Det här är som Springbank fast ännu fulare, skitigare och elakare. Man måste älska det. Översatt i noter: du klafsar runt i vattenbrynet i en lite dyig tjärn insmord i en blandning av lätt härsket smör och hallonlakritsgodis samt har en survedsrökig ton omkring dig. Torkad mossa, mosade björnbär/skogsbär, paraffin. Som sagt, elegant är det inte. Underbart är det.

Smak: mer metalliskt till en början: rostigt järn inte minst. Den där minerala röken som hör äldre whisky till. Citron, tobak, svårbeskrivbar syltighet och en våldsam oljighet. Det är så karaktärsfullt och fult att jag blir alldeles lycklig.

Eftersmak: ingefära, sura hallongodisar, härligt sur rökighet. Lime.

Med vatten (rejäl skvätt): om rökt salmiak var en grej skulle det kunna vara såhär. Riktigt rejäl rökighet. Ladugård. Med tid i glaset kliver mycket finare toner av jordgubbssylt fram. Häftigt. Smaken är fortsatt elak och spretig och vrålrökig: alla toner dränks i den där underbara smutsrökigheten. Rum med varmkörda maskiner, rött äpple, ingefära – allt känns som att det har körts genom rökningsanläggning. Eftersmaken har en smutsig nästan metallisk rökighet som är fantastisk.

Sammanfattning: Det närmaste jag kan komma att jämföra med är kanske Ledaig som också har en såhär härligt ful rökprofil. Varulv är en mycket seriös utmanare till rökwhisky från Islay och verkligen en whisky jag hoppas råka ut för i ett blindtest någon gång. En whisky ni därute som fick tag på en flaska borde utsätta de där som pratar om att whisky måste komma från Skottland från. Säg bara inte vad det är i glaset. Är man bara öppen för att whisky kan vara underbar när den är ful, skitig och elak är detta fantastiskt.

Detta är den bästa whiskyn från nedlagda Grythyttan jag har provat om man borträknar ett par single casks. 89 poäng. Men se upp – gillar du inte fula whiskies är denna förmodligen nästan outhärdlig. Man måste vara öppen för whisky som spretar och vrålar. Översatt i Islaytermer kanske Lagavulins bröt ligger närmast denna best. Jag är inte säker på att den här whiskyn är fullmogen; det är inte omöjligt att madeirafatet/faten blandades ned för att dölja en viss ungdom. Men som Islaydestillerierna de senaste åren visat behöver whisky inte vara fullmogen för att vara skitgod ändå.

Till sist: denna vattendelarwhisky är faktiskt lite som en varulv, om man med varulv tänker sig något i stil med det här träsnittet från 1500-talet. Brutalt och skräckinjagande och otämjt men synnerligen lockande på samma gång.