Idag har jag whisky från två privatfat från nedlagda destilleriet Grythyttan, båda sherrylagrade. Båda är bra, båda är brutala. Ju mer whisky jag provar från gamla Grythyttan, desto mer imponeras jag. Som så ofta bör whiskysverige rikta ett kollektivt tack till Bergslagens destilleri för att de köpte upp det gamla lagret. I många år hade de som köpt privatfat uppgivet börjat räkna med att de aldrig skulle få se sin whisky buteljerad.
Grythyttan privatfat 85/2011
Denna sherrylagrade orökiga whisky fylldes 17/4 2011 och tappades 24 januari 2017 från fat 85/2011. Alkoholhalten ligger på kraftiga 60,8%. Buteljeringen finns just nu inte i whiskybase. Fatet, som var på 50 liter, tillhörde Christian Ulvemyr.
Doft: well, fuck me sideways. Det finns noll alkostick i denna mycket sherrystinna bomb till doft. Vilken explosion! Ta alla dofter du känt i någon riktigt vrålande sherrylagring och ställ upp dem på rad, skruva upp volymen ett snäpp eller två, och här är de. Möbelpolish, kaffe (nästan instant coffee), kakao; mosade dadlar och fikon (men inte så mycket russin). Tömde de ens fatet på sherry före fyllning, eller? Ibland, med sådana här vrålande first-fillfat, blir det en märklig obalans i whiskyn. Så icke här.
Smak: kraftig sherryfruktighet (läs ovan), men också mango här; massor av kakao, och espresso. ”Prickly”, som man skriver på engelska, av alkoholen. Gott, men denna tarvar vatten.
Eftersmak: inleds med en djup, mörk fruktighet ihop med stora mängder kakao. Avslagen, intorkad Coca-cola. En liksom vacker, ren oljighet som är svår att beskriva. Svartvinbärsblad. Relativt kort.
Med vatten (rejäl skvätt): svartvinbärsgelé kommer in, i övrigt blir doften sig väldigt lik. Jag hittar också något så oväntat som hur jag tänker mig att polkagrisar med Coca-cola i skulle dofta. Härligt, riktigt härligt till och med. (Minns godtyckligheten i smaknoter vid vattning, jag vattnar inte systematiskt eller exakt; vid annan vattning hade annat kunnat komma fram.) Smaken är härlig nu, med kaffe och framför allt dadlar samt den där ständiga kakaotonen. Det finns en svårbeskrivbar beska från fatet i botten, men den lirar faktiskt bra med de övriga smakerna. Ska man vara gnällig är denna smak ensidig, men det är ju ensidigt och gott, detta. Eftersmaken har fått spearmint och någon syrlig svårfångad ton, som om vattenmelon och citron fått gifta sig.
Sammanfattning: på doften är denna whisky oerhört mäktig; på smaken och eftersmaken är den bra. Hade detta varit mitt privatfat hade jag varit väldigt nöjd med resultatet. Som bekant kan enskilda fat utvecklas åt precis vilket håll som helst. Just detta fat var mycket, mycket aktivt, vilket ibland kan leda till whisky som skriker för mycket. Och visst vrålar denna, men det finns en balans i whiskyn som är imponerande. Jag landar på 86 poäng.
Grythyttan privatfat 361/2012
Fat 361/2012 fylldes i februari 2012 och buteljerades fem år senare, i mars 2017. Receptet är Grythyttans mellanrökiga, på 16 ppm, och även detta var ett sherryfat. Alkoholhalten hamnade på brutala 62%. Detta privatfat på 50 liter tillhörde Mats Linderborg. Buteljeringen finns inte i whiskybase.
Doft: ah, Springbank! Jag menar, Grythyttan! Det mellanrökiga receptet får mig så ofta att associera till Springbank. Där Ulvemyrs fat vrålade är detta betydligt lugnare. Kopparmynt, minerala toner (stenstranden vid havet). Smutsig svag rök, och en torvighet som är liksom dyig. Här finns också en underbar syntetisk godiston mitt i den underbara smutsiga metallen: som doften av något frukttuggummi, eller Refreshers. I skotska termer doftar det som säg en 15 YO, vilket inte är konstigt efter litet fat – men det doftar inte som whisky från ett litet fat, faktiskt. Det kanske går någon gräns där vid en 50 liter…? Mest förvånande är att denna whisky håller 62%. Inte förvånande som i att den kan hålla 62%, fatet har bara uppenbart legat i ett väldigt torrt lagerhus – men det doftar inte som mer än 50%.
Smak: okej, här känns alkoholen, precis som med Ulvemyrs fat. Doften lurar en att ta en alldeles för stor sipp. Efter alkoattacken och naturlig nedvattning med saliv kommer just kopparmynten, försiktig sherryfruktighet – russin, främst – men också rostiga spikar, underbar metallisk smuts och svaga dieselångor. Andra sippen avslöjar en whisky som är, igen, för alkoholstark för mig: detta skriker efter vatten, det blir för mycket av en attack på gommen. Men när en har hållit whiskyn i munnen länge träder den där fina smutsen och frukterna fram. Ovattnat är det mycket svårt att känna mer än alkoholattack, till en början.
Eftersmak: inleds försiktigt sherryfruktigt, men också med apelsin och en antydan till kanel. Övergår i svag spearmint, Refreshers och stekt fisk.
Med vatten (rejäl skvätt): ah…tuggummitonen kliver fram och det rejält, massor av koppar och en oväntad kanelbulle. Bitar av rök och minerala toner. Idiosynkratiskt, är ett vackert ord för det som är vackert med detta. Smaken är nu smutsigt oljig, med rejält med koppar och bara en antydan till sherry (dadlar, främst), och en beska som känns i kindväggarna. Härligt, men kärvt: en krävande whisky. Eftersmaken inleds med en rejäl rök nu, som rök-möter-saltlakrits. Följer så bränd jord, vag mynta och det där härliga tuggummit.
Sammanfattning: blint hade jag kunnat gissa på en blandning av sherry- och bourbonfat; detta är långt ifrån en sherrybomb. Men ack, så gott det är. Smaken ovattnad var omöjlig för mig, men på det hela taget är detta ett lysande fat. Mindre aktivt och vrålande än Ulvemyrs, vilket passar mig väldigt väl. Jag hade nog till sist inte landat i att gissa på Springbank blint, men kanske Ledaig? Detta är inte en välbalanserad whisky, men jag gillar att balansen saknas. Liksom Ulvemyrs privatfat stannar jag på 86 poäng. Det är ett mycket bra ”betyg” – om man nu skulle betrakta mig som en lärare som rättar tentor.
Slutreflektioner
Dessa båda buteljeringar är krävande. Särskilt ovattnat och i smaken är det långt ifrån whisky för noviser. Ge detta till någon som inte har provat jättemycket whisky, och de kommer inte att uppskatta det du har hällt upp i glaset. Båda är för alkoholstarka – det är något med små fat runt 60% som sällan riktigt liksom lirar på fatstyrka i smaken, ofta, tycker jag – men de kompenserar detta med att ”simma” väldigt väl.
*
Med tack till Christian och Mats för samples, och ursäkter för den drygt två år långa förseningen från att jag fick samples till att jag provade dessa!
