Jag har mycket begränsade erfarenheter av destilleriet Tamdhu, men den här gillade jag verkligen. Tamdhu batch strength är en sherrylagrad NAS-are. Bara två batcher har getts ut hittills; denna är batch 1 (eller, som de kaxigt kallar den, 001; de räknar tydligen med att det ska bli många batcher). Batch strength verkar vara ett slags hittepå för cask strength, även om Tamdhu på sin hemsida nogsamt undviker att beskriva om whiskyn har bevattnats eller inte. Alkoholstyrkan för batch 001 ligger på saftiga 58,8%. Den buteljerades 2015.
De nedanstående noterna tarvar kommentar. När flaskan, som jag köpte i februari i år, var helt nyöppnad var den mindre avrundad, lite mer brutal, ja, nästan elak – på ett underbart sätt. Den doftade då än mer bränt och hade också tydligare toner av krut. Många menar att krut är en off-note; den ska inte behöva finnas i sherrylagrad whisky. För mig spelar det ingen roll, jag gillar det för egen del. Nu har jag nått slutet av flaskan, och whiskyn har blivit lite mer, för att prata engelska, ”mellow”.
En sista sak. Tamdhu är som singelmalt lagrad på 100% sherryfat. Inga blandningar, inget annat: enbart sherry. Det är deras USP (unique selling point) i en värld där i princip alla klassiska sherrydestillerier (Macallan, Glengoyne, GlenDronach) också blandar in en del bourbonfat i mixen för åtminstone en del av sina utgåvor.
Okej, nog jiddrat, vad har vi i glaset?
Doft: rejält sherryvrål: torkade frukter galore, med nästan brända russin och fikon; glögg; ananasjuice (från konserver); nyskuren mango; smält strösocker som börjar bli bränt (ja, jag gör mina egna pepparkakshus så jag vet vad jag pratar om). Med risk för en extremt intern referens: blommande balsampoppel: en kraftigt söt, lätt bränd doft.* Färskt läder hittar jag också, en bit bak. Små hintar av gummi – innerslangen på cykeldäck – och torrt krut. Det är härligt onyanserat: Aberlour a’Bunadh har fått en utmanare (tack Gunnar som sa just detta och satte fingret på vad jag hade tänkt utan att tänka det!).
Sherrybomb!
Smak: inleds nästan sötsliskigt, men det ordnar snabbt upp sig med härligt råa toner av gummi, rödpeppar och paprikapulver (!). Russinen är här också, men inte brända nu; färska fikon, definitivt; sockervadd? I djupet finns en ton som är just bränd, som en aning av rök nästan. För den som gillar brutala sherryvrålare – jag tillhör normalt inte riktigt det skiktet – är valet enkelt, det här är helt enkelt fantastiskt.
Eftersmak: inledningen är underbar, en oljig, kryddig historia med en nästan dieselig touch: smutsigare än både doft och smak. Alkoholen känns här, definitivt, men också fikonen som nu fått sällskap med en skvätt grapefruktjuice. Mindre än en knivsudd cayennepeppar. Färska plommon.
Med vatten (3 ml i ungefär 2 cl, så inget duttande med droppar) blir doften inledningsvis sötare, mer åt romhållet nästan. När det lagt sig finner jag att lädret har åldrats rejält och flyttat fram sina positioner, samt att vanilj(kräm) tillkommit. I gommen är det bättre och ”sämre”: den inledande sötman har försvunnit och det hela är ljuvare, med mer torkad och färsk frukt och mindre brända toner, men samtidigt var ju käftsmällen så väldigt trevlig ovattnad. Eftersmaken är fortsatt härligt motvalls och brutal, med kryddor och olja och den där dieseltonen jag gillar stenhårt; ett stänk nästan syntetisk mint har tillkommit (tänk ungefär tuggumimint).
Sammanfattning: detta är inte en komplicerad whisky, men en härlig sherryvrålare. Jag förstår att Angus MacRaild kan ge den 83 poäng, då den knappast är det som brukar kallas destillatdriven, vilket han brukar gilla. Det är faten som formligen vrålar här. I min bok är betyget högre än så, helt klart. I kategorin ”relativt billig sherrybomb” – den här går loss på runt 600 spänn – föredrar jag denna hundra gånger framför Glenfarclas 105. Det finns många som gillar sherrylagrad whisky, och som uppskattar sherryfat som just vrålar snarare än viskar. Detta är en whisky för det gänget; de där som måste köpa alla GlenDronach som släpps. Jag tillhör inte dem, men kan verkligen uppskatta detta. Som sagt: a’Bunadh har fått en modern utmanare!
* en fotnot om detta med blommande balsampoppel: i maj nästa år, be någon du känner som kan något om träd peka ut en balsampoppel åt dig. Eller, om du någonsin under dundrande vår har gått förbi ett träd som doftar cirka 666 gånger kraftigare än alla andra träd: där har du den. Är du stockholmare? Västerbron, Kungsholmensidan, höger sida av bron när du kommer från Södermalm. Marken har blivit så sötkladdig att undersidan av dina skor kommer skapa klisterljud när du går vidare – där har du din balsampoppel.
