Som utlovat, en fortsättning på Springbank distillerys serie av whiskies som lagrats på mindre fat, så kallade rundlets och kilderkins. Vi går vidare till den av de tre som släpptes först, Springbank Rundlets & kilderkins. Den här släpptes för tre år sedan (i januari 2012) i en relativt begränsad upplaga på 9000 buteljer, vilket gör att bästa chansen att få tag på den numera är via olika auktionssidor. Alkoholstyrkan ligger på 49,4 procent, och åldern är tio år.
En härlig, brötig och komplex virre. Bildkälla: specialistwhisky.com
Doft: en veritabel springbankbomb: maltig, örtig, ”tjock”, bara touch av vanilj, mycket djup i färgen tillsammans med en del frukter långt bak i doftexplosionen som gör att jag associerar vagt till sherryfat. Oväntat spetsig för ”bara” 49,4. Något rostat, typ rostade nötter? Verkligen inte diskret! Sötlakrits. Inget av den där lätta röken jag älskar i den vanliga Springbank 10. Men en doft som både har många lager och samtidigt är underbart brötig.
Smak: tung tung ek, lite grillad frukt, lakrits i massor. Om doften hade lakrits från English liquorice allsorts är smaken fortfarande sötlaktrits, men som att tugga på fem skipper’s pipes på en gång. Detta är en ”bang on”-whisky med dunder och brak, och väldigt mycket fat. Oväntat okomplex i smaken. Jag provade denna utan annan Springbank med som referens, men i jämförelse med andra Springbank är denna mycket brutalare och skrikigare och domineras av lakritsen på ett sätt som inte normalt gäller Springbank. Om något hade jag på grund av whiskyns härliga brötighet och korta eftersmak kanske gissat att den snarare var yngre än äldre än tio år, men det är sannolikt mina smaklökar det är fel på. Eller på min bristande erfarenhet: när något smakar såhär mycket ek brukar det ju faktiskt betyda att det är gamla grejer man dricker.
Eftersmak: Dör ganska snabbt men på kindväggarna ligger en underbar bränd smak, är det typ bränd ek? Här finns också den springbankska fantastiska touchen av rök, tolvtusen mil från Islays brötighet: mer än en strimma, men inget som bolmar och dundrar.
Sammanfattning: jag provade denna tillsammans med Hazelburn och Longrow och till min ypperliga förvåning var min interna ranking mellan dessa tre whiskies 1) Hazelburn, 2) Longrow och 3) Springbank. Jag tyckte dock väldigt mycket om denna whisky, det var en lina med tre ypperliga whiskies rakt igenom. För ett pris på en tusenlapp skulle jag gärna införskaffa en butelj, men jag misstänker att de har rusat en bit förbi den prislappen vid det här laget.
Jag kämpade en hel del med att försöka förstå vad för slags fat denna whisky legat på; jag tyckte mig känna influenser av bourbon, men ännu starkare influenser av sherryfat, och den där brötiga kombinationen – låt oss skapa ett ord och kalla det sötbeskan – som portfat kan ge. Det var en gåta för mig. Tills jag såg Ralfys provning av denna whisky, där han förklarade att när de som bygger fat – coopers, på engelska, jag vet inte vad man säger på svenska – tar de stavar från många olika fat och sätter ihop dessa mindre fat. Det betyder att man inte kan säga att denna whisky legat på bourbon-, sherry- eller portfat: varje fat innehåller delar från flera olika sorters fat. Om han har rätt, och han brukar ha rätt ok koll på läget, förklarar det de många doft- och smakexplosionerna i denna whisky. En fest för sinnena.
