Jag funtar på om inte min logga för den här bloggen ska uppdateras med en liten byline där det ska stå ”alltid sist”. Jag ber om ursäkt, kära whiskysverige, för att jag är så notoriskt långsam när det gäller leverans av smaknoter. Dagens whisky släpptes den 8 mars och typ hela världen har redan levererat smaknoter på den. Jag har bekantat mig med den vid två tillfällen tidigare under förra veckan och gillade den, men nu är det dags att på riktigt prova den.
Spirit of Hven Seven Stars Alkaid är buteljerad på 45%. 1800 flaskor släpptes på Systemet av en upplaga på totalt 3200 (och 300 st minisar på 10 cl). Flaskorna är individuellt numrerade. Priset är 795 kronor för en flaska på 50 cl – ett rätt så klassiskt ”svenskt” pris för en begränsad whisky, alltså. En lite rolig detalj är att serien Seven Stars faktiskt består av åtta whiskies: 1: Dubhe; 2: Merak; 3: Phecda; 4: Megrez; 5: Alioth; 6:1: Mizar; 6:2: Alcor; 7: Alkaid.
Doft: oj, här var det gott om aktiv ek. Båtfernissa; linolja; rejält med sötlakrits, även med en del saltlakrits med i mixen. En havssälta som får mig att tänka skaldjur: ostron eller hellre krabba. Det låter säkert konstigt, men sitter fint. En mycket speciell typ av rökighet, som är mer åt barbecuetoner än egentlig torv och rök. Inslag av sotig rökighet finns här också. Detta är en kraftig, liksom stabbig doft: kaxig och rejäl, ändå balanserad. Dyr chokladmousse och, ännu starkare, marsipan. Med tid i glaset växer den där grillsåsiga rökigheten. Som vanligt imponerar Spirit of Hven i de väldigt många disparata dofterna och hur de ändå lyckas hänga ihop, och som vanligt tänker jag att deras whiskies är som Amruts lite mindre vrålande kusin.
Smak: mildare inledningsvis, med en fin oljighet och en lite sotig kolasås. Följer så rejält med kryddor: chilistänk, en del svartpeppar, färska örter, och något jag associerar till krasse. Fernissa här igen. Det tar flera sippar att vänja sig vid denna ganska knepiga smak. Som så ofta med Spirit of Hven konstaterar jag att det finns enormt många olika dofter och smaker utan att det egentligen blir spretigt.
Eftersmak: rejält kryddig inledning och lite rå oljighet ihop med en rökighet som jag vill beskriva som stekoset från strömming möter hårdrostat kaffe. Följer så en ännu lite råare, smutsig oljighet; söta cigarrökpuffar. Kaffet blir till espresso mot slutet. Härligt; krävande.
Med vatten: både rökigare och mer av de haviga tonerna. Chokladmoussen – en dyr en – har flyttat framåt också. Gommen är nu mildare, har mer av röda ugnsbakade äpplen, om än torven är mycket tydligare nu. Kryddigheten är mer välintegrerad nu, klart bättre. Eftersmaken är sotigare, och de rostade kaffetonerna är riktigt härliga.
Sammanfattning: Spirit of Hven gör väldigt bra whisky, det är sedan gammalt. De gör galna fatexperiment à la Amrut som gör en vimmelkantig, också sedan gammalt. När jag läser mina noter låter whiskyn spretig och schiofren, men det hänger ihop. Hur det kan göra det med det recept man använt är förvånande, här är så många olika parametrar igång samtidigt att det är rätt hårt förvirrande. Är den, ungefär som High Coast Quercus III Petraea, liksom häftigare än egentligen bra? Mjae, nej, detta är inte bara en häftig whisky, det är en bra whisky. Någonstans där omkring 84, 85 poäng typ. En härlig whisky.
Spirit of Hvens sista i Seven Stars-serien Alkaid är mycket originellt sammansatt, både vad gäller fat och vilka slags malt som har använts för receptet. Den är sammansatt av nio fat varav fem var av amerikansk ek som Henric Molin använt för att lagra vodka tidigare, ett rödvinsfat av quercus petraea, två rödvinsfatfat av quercus robur, ett portugisiskt fat som hade använts för att lagra olorososherry. Hela 78,1% av den ingående malten var rökig och det ingår också chokladmalt och pilsnermalt i mixen. Han är en experimenterare av rang, den gode Molin…!
*
Denna bloggpost bygger på ett sample som jag erhållit gratis.
