Smögen 6/6

Smögen: destilleriet som får mig att minnas min pinsamma relation till Depeche mode. Jag lyssnade på Depeche fram till och med Some great reward och redan när de släppte A broken frame, långt före People are people och andra långt långt större hittar. Sedan började folk lyssna på Depeche mode. Och eftersom det var så skitnödigt viktigt för mig att inte vara som alla andra – vi snackar hästsvans, Ulf Lundell, krångliga romaner och runda kommunistglasögon i ett Täby kyrkby där det var nästan obligatoriskt att vara moderat, ha Henri Lloyd-jacka och lyssna på vad som än låg högst på Trackslistan – släppte jag Depeche mode ungefär när, i mina ögon, ”alla andra” började. Jag var liksom lite finare och bättre än populasen, tyckte jag. DM hade blivit dåliga.

Nu var det ju bara det att fler började lyssna på Depeche mode för att de blev bättre. De gjorde mästerverksskivor som jag vände nosen i luften åt och som jag därför har fått återupptäcka i vuxen ålder. Allt detta för att det var så himla viktigt för mig att vara annorlunda. (Utan, förresten, att ens vara särskilt originell. Men men, jag var ung.)

Vad har detta med Smögen att göra? Well, jag har aldrig släppt Smögen, så helt jämförbart är det inte – jag har faktiskt alltid gillat dem. Men den enorma uppskattning och hype som kringgärdat Smögens whiskies i svenska whiskykretsar har ibland fått mig att känna att det här är för mycket, för galet. I de sammanhangen har jag då känt att nog fan gör Smögen skitbra whisky – men så bra som alla säger är de ju inte. Trots att Smögen är bra har de då i mitt huvud fått något slags stämpel av att vara överskattade. Det är mitt odemokratiska förakt för folkflertalet all over again, alltså. ”AHA! Alla hypar Smögen till tusen! Jag tänker då INTE vara med på tåget, minsann!” Ungefär så.

Men det kan inte råda något tvivel om att Smögen gör galet bra whiskies. Det är något som även de som intresserar sig för whisky utanför Sverige har fått upp ögonen för. Serge Valentin på whiskyfun har hyllat Smögen ett stort antal gånger nu, och skrivit saker som ”I’m starting to wonder if Smögen couldn’t be Europe’s Chichibu, in a way” och, om buteljeringen Sherry octaves, att den ”puts it on the map of the greatest distillates of the world, nothing less”. Och Mark Watt skrev nyligen följande på Malt: ”All I know is that whenever Smögen releases a whisky, it’s going to be far better than most of what I’ve tasted from contemporary brands. I know it’s going to have far more flavour than anything coming out of Scotland right now. […] And it’s one of the few distilleries that I can say that about. In fact, Chichibu (and Waterford, ahem) aside, it might be the only one I can say that about in the West.” Då har vi inte heller tagit in Chris Goodrums återkommande underbara och mycket entusiastiska provningar av Smögen (se till exempel här, här och här).

Okej, det var många ord för att förklara min kärlek till Smögen samtidigt som jag känt att en del av de som älskar Smögen har varit något…låt oss säga onyanserade. Jag kanske hade fel hela tiden, och de är inte det minsta överskattade: Depeche mode all over again.

Idag i alla fall, buteljeringen 6/6 från 2017. Två barriquer (225-litersfat) av medelrostad svensk nyek (quercus robur) fylldes på självaste nationaldagen 6/6 2011 och buteljerades i oktober 2017. Det handlar alltså om en 6 YO, och den buteljerades som alltid med Smögen på fatstyrka: 59,2%. Upplagan är på 840 flaskor. 660 av dessa gick till bolaget och släpptes till ett pris av 1223 kronor. Det är en ovanlig Smögenbuteljering, i det att jag sällan ser den flimra förbi i mitt Facebookflöde, som annars innehåller absolut minst en öppnad Smögenflaska varje dag. Här är länk till whiskybase.

Doft: wow. En rejäl tuggummisötma (typ Jenka), tutti frutti och – faktiskt, jag jämförde med rester i morteln – kardemumma. En hint kanel; mannagrynsgröt. Syltad ingefära, och mycket apelsin. Jag hittar ingen rök överhuvudtaget här, helt fascinerande. Torv, då? Mjae, egentligen inte. Däremot koppar. En helt fantastisk, kraftig och karaktärsfull doft. Jag vet att det kommer bolma rök när jag smakar detta, men här? Inget. Dessutom fascinerande att det trots alkoholstyrkan och ungdomen finns noll alkostick i doften.

Smak: okej, här känns alkoholen, men inte så mycket som väntat. Kraftiga tanniner (beska mot kindväggarna); ett enormt kryddmuller: peppar, anis, kryddnejlika, chili flakes. En liksom oljig sötma, som en blandning av dyr fernissa och strösocker. Det är en rätt aggressivt ekig best, detta. Mer häftigt än gott, vid första påseende. En smak som både ropar efter vattning, och som gör en lite bekymrad över vad som kan hända vid vattning (kraftig ekbeska kan ibland förvärras med vatten). Och nej, jag hade fel: röken bolmar inte här heller.

Eftersmak: hej, torv! Hej, rök! Här först kommer de, särskilt då torven. Smuts, blodgrape och svagt blommiga toner (som nytorkad blombukett). Charkuterier, särskilt någon väldigt salt salami. Mannagrynsgröten återvänder här, också, med kanel.  

Med vatten: mer fernissa på doften; en aning av torv nu, men fortfarande känner jag noll rök. Dock älskar jag denna doft! Perfekt balans mellan de där tuggummitonerna och de söta kryddorna. Smaken är väldigt mycket bättre nu, mer på koppar, lakrits (både salt- och sötlakrits) och kryddnejlika i apelsin. Den är månne både något ensidig och extrem i smaken, men väldigt mycket bättre än tidigare. Eftersmaken har fått mer av den underbara kopparen, svag oljighet och om något mindre torv och rök än tidigare. Det är som att den rökta malten har nästan helt ätits upp av de kraftiga faten av svensk nyek. 

Sammanfattning: en underbar doft, en smak som snarare är krävande och häftig än egentligen god, en god eftersmak. Och nästan ingen rök alls. Verkligen, liksom förresten den ganska förbryllande men häftiga Triple som jag fortfarande inte har skrivit smaknoter på, en extrem whisky. För smakens del är detta en ”intellektuell” whisky: en sådan där som är häftigare att prova än att njuta av, för min del. Jag landar på 83 poäng (men doften var typ 90-poängsmaterial).

Som jämförelsematerial, läs gärna vad andra har tyckt: Tone Skavhaug på The ladies’ share (87p) och Thomas Øhrbom på Whisky Saga (81p). Jag hittar åtminstone vid halvsnabb titt inga svenska bloggar som skrivit om denna whisky.

*

För den som vill införskaffa en flarra ser jag att den finns på både Master of Malt och The whisky exchange för £160. Tack till dig som samplade, i vanlig ordning har jag ingen koll på vem jag köpte sample av.