Det tyska – mer precist, bayerska, som de själva betonar – destilleriet Slyrs gör många saker rätt. Ja, utom själva whiskyn då. Hemmamarknaden har tagit emot deras whiskies med stor entusiasm. Efter att ha provat fyra varianter undrar jag varför. Vi hoppar rätt in i smaknoterna, och resonerar kring destilleriet efteråt; det speglar hur jag gjorde, nämligen provade all whisky med noll förkunskaper och läste på om dem i efterhand. Det betyder bland annat att jag frågar mig själv saker i smaknoterna som sedan får sina svar mot slutet.
1. Slyrs single malt whisky, årgång 2011, 43%
Detta är en treårig whisky och Slyrs standardwhisky.
Doft: newmakeig från helvetet, att detta är rejält ung whisky känns lång väg. Torkad timjan. Lite rosmarin. Honung och vanliga sockerbitar, eller hellre godiset som är som sockerbitar; mandelmjöl. Oväntat spetsig för 43%. Efter lång tid i glaset: samma dofter, men lite mer integrerade med varandra.
Smak: den låga åldern känns mycket tydligt även här. Förutom en allmänt omogen smak hittar jag torkade blommor (med inslag av ljung?), honung, omogen aprikos. Också en smak av trä, ungefär som doften när man är och köper virke och står bland hundratals uppsågade plankor en dag när det duggregnar.
Eftersmak: jättekort, ganska ordentligt söt. Det smakar faktiskt som bourbon, rakt av, i eftersmaken, den där snälla vaniljbomben som finns i mycket bourbon. Kanske lite kryddor, också. Inte så kul, i min gom.
Sammanfattning: kommer jag köpa en butelj av denna? Nej. Det smakar tråkig och alltför ung bourbon.
2. Slyrs port finish, andra upplagan, 46%
Enligt whiskybase ska denna vara fyra år gammal.
Doft: mandel(mjölk?), känns äldre än 3 YO men klart yngre än 10 YO. Grapefrukt? Lite vitpeppar. Nyklippt gräs, eller gräs som torkad en skvätt efter klippning. Röda äpplen, svagt.
Smak: sockerbitar (godiset), något vagt åt svartvinbärshållet, kanske mer bladen än själva bären, samtidigt rejält omogen newmakesmak. Spritig och lite ettrig trots att den är relativt svag.
Eftersmak: mycket kort, avslöjar den låga åldern. Lite kryddor, beska.
Sammanfattning: detta kan inte mer än ha doppats i rätt trötta portvinsfat, var är portvinsinfluenserna bortom den lite murriga beskan i eftersmaken? Jag känner nästan noll portvinsreferenser. Svag beska som krockar med sött skumgodis. Nä, detta behöver ligga på fat bra mycket längre tid och mogna och djupna. Inte någon höjdare, precis.
3. Slyrs oloroso finish, tredje upplagan, 46%
Vi ger inte upp här, vi! Vidare mot den ena av två sherrylagrade varianter, den på olorosofat. Själva vätskan ser ut som att det varit på bourbonfat, så igen, vad är det för fatpolicy de har? Har 100% av detta lagts över och legat en längre tid i first-fill olorosofat heter jag Bombi Bitt.
Doft: doftar bra mycket äldre än tre år. Mandlarna är här, och sockerbitarna (godiset), men whiskyn har fått en skönare inramning av torkade kryddor, lite möblepolish, grapefrukt, farinsocker. Det är fortfarande inte en ljuvlig doft, den är mycket ”grön” i betydelsen ung, men denna doft är klart bättre än på de två tidigare whiskyerna.
Smak: väldigt grönt och omoget. Komplexiteten i doften har liksom inte riktigt hunnit ”landa” i gommen än. Den smakar rätt likt standardwhiskyn och även portlagringen, det där lite godissöta med mandlar och omogen frukt. Nästan allt det där som doften antydde och gav löfte om återfinns alltså inte i gommen.
Eftersmak: en besvikelse. Det är mest i en antydan av möbelpolish som den skiljer sig från de andra lagringarna.
Sammanfattning: denna hade en godkänd och mer spännande doft, men resten? Nä.
4. Slyrs PX finish, tredje upplagan, 46%
Igen undrar jag: hur länge har egentligen denna whisky legat på PX-fat? PX är ju i princip svart, och färgen på denna whisky är hur blek som helst.
Doft: oändligt mycket bättre än för de två första faten. Mötet PX/Slyrs är lyckat. Russin finns här, mandeln från de andra varianterna, något som jag tror är rabarber, eller rabarbermarmelad. Doftar fortfarande ungt, men bättre än alla de andra. Några bär också, nästan som en kompott på björnbär och jorgubbar, jättemärkligt, men trevligt.
Smak: en lite tjockare sötma som jag uppfattar som sirap, eller nästan bränd sirap; mandlarna finns med här också; något lite plastigt/syntetiskt godismässigt.
Eftersmak: honung, russin, sirap, för att börja i den söta änden; under detta ligger den där väldigt unga – alltför unga – lite ettriga newmakekänslan och gör att det mest smakar…ofärdigt.
Sammanfattning: bättre än den vanliga och den på portfat och något bättre än oloroslagringen, men med ett mindre lyckat inslag av bränd plast i gommen.
Efter att ha provat dessa fyra whiskies var mitt intryck som synes inte alls positivt. Jag brukar kunna uppskatta det mesta, men det här var, helt enkelt, inte bra whisky. Detta med att mixtra med olika finishes i olika fat efter så kort tid som tre år på första fatet upplever jag som lite märkligt; det blir för lite tid för destillatet i de olika faten. Varför gör man inte en bourbon, en port, en PX, en Oloroso, men kör 100% av tiden i sådana fat? Nu blir det en direkt dålig whisky och varianter på den som blir till dålig whisky som man satt lite piff på. Så synd.
Så googlade jag i efterhand, och en del saker blev klarare för mig. Man måste ge destilleriet kredd för att de är i alla fall någorlunda genomskinliga i sin fatpolicy. Slyrs vanliga whisky på 43% är treårig, men inte lagd på bourbonfat utan på fat av ny amerikansk ek, dessutom i stora fat på hela 225 liter. Den är alltså lagrad, om än inte destillerad, som en bourbon, som alltid lagras på helt oanvända fat. Inte konstigt, då, att jag tyckte att deras vanliga standardwhisky drog åt bourbonhållet. Den PX- och den olorosolagrade whiskyn har sedan legat ”up to nine months” i olorosofat. Den portvinslagrade ligger som de skriver ”a few precious months” i mindre (det står inte hur små) portvinsfat. Visst är formuleringarna något oklara, men destilleriet ger i alla fall mer information än många andra vad gäller produktionen av sina slutlagrade whiskies.
Slyrs har destillerat sprit för att göra whisky ända sedan 1999, och ändå är alltså dessa standardutgåvor från dem tre, max fyra år gamla. En tolvåring har helt nyss lanserats, men annars verkar man inte intresserad av att buteljera whisky som är äldre än tre–fyra år. Man kanske ska se det som att Slyrs gör tysk single malt whiskey, med ett e. Förutom att de enbart använder korn behandlar de i princip sin sprit som bourbon. De har också andra inslag i sin produktionsprocess som vittnar om att de satsar på hög kvalitet snarare än kvantitet. Medan i princip alla andra destillerier omdestillerar det som kallas försprit (foreshots eller huvud) och efterspriten (feints, tail, svans, kärt barn har många namn) häller Slyrs bort denna sprit istället för att destillera om den, och behåller bara den del av spriten som läggs på fat (det så kallade hjärtat). Där andra destillerier vattnar gröpen flera gånger om för att få ut maximalt med sprit ur en viss mängd korn kör Slyrs på en enda vattning. Jäsningstidera är bortom extrema, hela tio dagar jäser vörten! Det låter som ett lyxigt slöseri, och definitivt medvetna val som inte fokuserar på ”yield”, på hur mycket sprit en viss mängd korn kan ge. Den som är nyfiken på mer om destilleriet kan titta här och läsa här. Så, de tänker originellt och kvalitetsmedvetet, och är i vissa stycken till och med mer extrema än übernördiga Box destilleri. Synd bara att det inte återspeglas i den direkt tråkiga och alls icke njutbara whisky de producerar.