Point Blank (Grythyttan/Bergslagens)

Bergslagens destilleri fortsätter att släppa grejer från lagret med whisky från nedlagda Grythyttan. Det heter i vanlig ordning bara ”distilled in Lillkyrka” på etiketterna, detta eftersom en nisse reggat varumärket ”Grythyttan” eller om det var ”Grythyttan whisky”. Han har förresten i september förra året låtit meddela att vem som helst kan få köpa varumärket av honom.

För……………………………………………………………………………………………
……………………………………….trumvirvel…………………………………………………
………………………………………………………………………………………………………
……………………spänningen är olidlig………………………………

tjugotusen.

Håll igen fnittret som stockar sig, försök kippa efter luft, samla dig, it gets better:

Euro.

[plats för skratt]

[har du skrattat klart?]

[hämta hushållspapper, det rinner ju fan över kinderna här!!]

[torka tårarna nu, försök samla dig, andas djupt]

Okej. Ah. Dagens Monty Python moment. Och dessutom: det hela är absolut 100% sant. Skönt, man behöver rejäla gapflabb då och då. Nå i alla fall! som herr Trinderman Linderman skulle ha uttryckt saken. Denna gång i glaset: Point Blank, en madeiralagrad whisky buteljerad på 58%. Mer om whiskyn efter mina smaknoter.

Doft: 58%, på riktigt? Det här är som med Amruts Portonova och Intermediate sherry, man doftar och tänker mja, är väl 46% typ, kanske 48 – och så är det på 58, i detta fall. Doften är mycket söt, men vilken sötma? Honung (inte flytande utan fast) och skumgodisar med lite hallonsmak på, tror jag. Väldigt mycket hallon i denna whisky, förresten: hallonremmar hittar jag också. En del mynta. Väldigt inbjudande doft. Färska plommon. Bananskumgodis. Drottningsylt. En antydan till en jästig ton någonstans långt där bak. Enkelspårig, på ett bra sätt.

Smak: här känns styrkan definitivt av, med inslag och både vit- och svartpeppar och inledningsvis rätt bråkig beska (typ det vita på en grapefrukt); också en svårbeskrivbar svavlighet som känns som kanske blöta tändstickor, men svagt. De första kanske tio sekunderna i munnen är detta en svår whisky, riktigt svår, om sippen är för stor. Håll kvar den i munnen, och det som följer är blommande fruktträd (jasmin inte minst, om nu det ens är ett fruktträd förresten), smält stearin, hallonsoda eller hallonparfait, och igen den där honungen. Härlig lite allmänt smutsig ton döljer sig i djupet om man anstränger sig efter att leta; om än det märks mycket mer i de rökiga destillaten är just den där lite smutsiga tonen det som gör Grythyttan till en släkting till Springbank.

Eftersmak: pepparkaksdeg, didn’t see that coming! Den fortsätter på hallongodisspåret, men inledningen är verkligen pepparkaksdeg. En hel del mynta också, så det är lite som doften av sådana där barntandkrämer med godissyntetisk smak. Den hänger kvar oväntat länge för en åttaåring.

Med vatten (rejäl skvätt, en åttaåring är inget att knussla med): mindre söt, mindre ”godisig”, i alla fall inledningsvis. Det finns en jättesvag svaveltouch här som jag närmast upplever som en strimma av rök; omogen kiwi och lite halvhård aprikos; brödigt, men vilket slags bröd? Bara vanligt vitt? Jag gillar utvecklingen mot lite mindre sött och kanske lite mindre moget och definitivt mindre av käftsmäll. Smaken är härlig nu, den där inledande attacken är borta och det är lite oljigare, mer av färsk frukt än syntetiskt godis, men mycket svårt att liksom pinpointa frukterna – är det aprikos? Jag tror det. Svartvinbärsjuice också, en touch. Eftersmaken är spearmint med ljusare frukter – nästan Granny Smith möter sockerkaka.

Sammanfattning: detta är ett klart aktivt fat, och jag undrar om inte lagerhuset dessa fat har legat i har varit hett och knastertorr, för det finns små inslag av den där liksom speedade lagringen som man annars bara får från mindre fat. Jag gillar detta. Trots det massiva fatinflytandet och den relativa frånvaron av mer direkta ungdomstoner tycker jag kanske man kunde ha väntat ytterligare lite till: det märks inte minst på smaken, som har väl kraftig aggressivitet över sig på 58%. Minns att det fortfarande är ung whisky de har i sitt Grythyttanlager, Bergslagens, när det gäller de större faten. Ändå, vattnat gillar jag ju de små antydningarna till ungdom. En bra, väldigt godisig whisky. Mycket svår att poängsätta, men en 86 poäng?

En slutpoäng: notera att Point Blank är en single cask. Bara för att du buteljerar en whisky från ett enda fat finns det inget som säger att du måste ge ut den som en single cask.

Och så lite om whiskyn då. Det är jätteenkelt: ett madeirafat fylldes med orökig sprit 2011, Bergslagens valde att buteljera det i januari i år, alkoholhalten justerades till 58%, fatet gav 408 flaskor. 348 av dem släpptes på Systembolaget helt nyss, den 2 mars. Point Blank kostar 900 spänn (minus en femma). En märklig detalj är att det står att den är åtta år gammal på etiketten och i Bergslagens Facebookposter där de puffar för denna whisky, men det står att den är nio år gammal på Systembolagets hemsida.

Eftersom jag var Saida sist när jag sa att nästa släpp med whisky från Grythyttan skulle heta Point Blank  fortsätter jag den leken. Jag tittar på alla låtar av Springsteen utifrån den där konstiga besattheten för just The River som ju faktiskt är långt ifrån hans bästa platta som Bergslagengänget verkar ha och säger att nästa släpp med Springsteen-tema från dem kommer heta Jackson Cage. (Du ser Lars, jag kan skriva långa meningar utan en massa kommatecken!)

…även om Thunder road, The promised land och Spirit in the night alla givetvis är bättre låttitlar för whiskies – och dessutom från plattor som är (ännu) bättre än The River…!

*

Den här bloggposten bygger på ett sample jag erhållit gratis.