Vi går vidare på temat ”Tjedern testar tolvåringar”, och har nu nått till tredje whiskyn i första flighten från den där provningen i juni: Old Pulteney. Destilleriet har en speciell plats i mitt hjärta efter att jag och Frida Birkehede blev Allt om whiskys stipendiater 2015 och min resa dit i våras. Innan gillade jag verkligen Old Pulteney, hade druckit en fyra–fem sorter och var särskilt förtjust i sjuttonåringen. Numera älskar jag Old Pulteney. Gör jag det för att jag insett hur bra deras whiskies är, eller är det mina erfarenheter därifrån som färgar mina smaklökar? Omöjligt att svara på. Sannolikt är det lite grann av båda två.
I de nördarkretsar där jag hänger har Old Pulteney ett grundmurat rykte: att deras sjuttonåring är skitbra, att tjugoettåringen är bra men inte riktigt fullt så bra som sjuttonåringen, och att tolvåringen…mja, ingen pratar riktigt om tolvåringen. Den säljer som smör, dock. Här är mina femtio cent i frågan om varför inte fler pratar om den: den är inte tillräckligt speciell och annorlunda. Den är nedvattnad till 40%. Och den är för billig. Jag misstänker att de ynka 349 kronor den kostar på Systembolaget gör den alltför folklig för nördarna. Nåja, nog babblat: hög tid att prova tolvåringen!
Doft: brutal och härligt elak, med det som jag menar är Old Pulteneys signum: motorolja med skir vanilj. Det finns också rejäla toner av sjögräs, och en fin sötma ligger över det hela. En doft med många bottnar. Efter en tid, honung, den inte flytande sorten. Olja och en blandning av tång och sjögräs. Det är verkligen inte gripet ur luften, det där med att de kallar sig The maritime malt. Med vatten: kryddor flyttar fram, liksom tången; den blir liksom elakare. Jag älskar det.
En riktigt bra tolvåring. Och billig är den också.
Smak: snällare, till en början. Klart sötare än doften; tång; sälta; motorolja. Sötma utan någon vidare vanilj. Med vatten kommer rejält med citrusfrukter, särskilt citroner; havsluft, snarare än tång.
Eftersmak: kakan ”drömmar”, klockrent! Ordentligt söt med rejält med vanilj som följs av den där härliga motoroljan och torkade kryddor, särskilt timjan. Med vatten: lite snällare, om någon förändring alls skett; efter lång tid, en hel del tång.
Sammanfattning: ja tack, jag tar gärna en flaska. Den är betydligt mer spännande och mångfacetterad än sitt rykte av att vara lite småtråkig. Ja, småtråkig är faktiskt det allra sista den är. En riktigt bra whisky, en absolut no-brainer för det facila priset av 349 kronor. Den spelar i samma smakliga som nyligen släppta Craigellachie 13 YO, med sin motorolja och sina härligt råa toner, och även franska Glann ar Mor är en whisky i samma anda. Jag vet att jag tjatar om worm tubs på denna blogg, men det måste ju ha något med saken att göra att jag tycker mig hitta dessa släktskaper mellan destillerier som alla använder detta urgamla traditionella kylsystem i destilleringsprocessen, som ger extremt mycket kopparkontakt men som samtidigt är omvittnat ineffektivt. Spriten blir både mer mångfacetterad och liksom ”köttigare”, brutalare, med worm tubs. På plats på Pulteney fick jag smaka deras newmake. Den var sensationellt bra, och en köttig smäll på käften.
Under provningen hemma hos mig skulle de närvarande, ett femtontal personer, rösta på två favoriter i varje flight. Första flighten var:
Glenlivet – Yamazaki – Old Pulteney – Bunnahabhain – Cragganmore.
I denna uppställning fick Old Pulteney ynka två röster. Min var den ena rösten, den andra tillhörde en inbiten whiskyälskare (tack för den rösten, P-J). Jag höll den som näst bäst i flighten, och hade den på en respektabel bronsplats bland alla tio malter som provades.
Det intressanta är inte att Old Pulteney fick så få röster, utan varför. Många av de som var på provningen, som alltså druckit ganska lite whiskysorter, kom inte överens med den. Den ansågs inte tråkig, utan bråkig och svår. En kompis som sammanfattade de provade whiskyerna med musikreferenser skrev ”Kroumata” på Old Pulteney – helt klockrent: här finns det gott om kaos och trassel och det är allt annat än rakt och enkelt. Det får mig att undra om inte Pulteney skulle kunna ”göra en Laphroaig” vad gäller marknadsföring. Såhär skriver destilleriet på sin hemsida om Old Pulteney 12 YO: Doft: ”Medium to high intensity with a briny hint of sea air.” Smak och eftersmak: ”Dry, medium bodied and smooth, redolent of honey and cream, faintly salty with a slight spicy note and a sweet long-lasting finish.” De gör alltså som jag tycker Glann ar Mor gör med beskrivningen av sina whiskies: underbetonar det bråkiga och krångliga, men därmed också det som gör whiskyn spännande, annorlunda och svår. De skulle i princip kunna sno det upplägg Laphroaig har, när de gör en poäng av att deras whisky inte är för alla, genom reklamfilmer som denna (även om feministen i mig tycker att Laphroaig gärna kunde ha haft med fler män som fann den motbjudande och fler kvinnor som tyckte den var kanon):
Old Pulteney är inte bara vaniljen och sötman och det smeksamma – det är också en whisky som är motvalls. Old Pulteney borde kunna utnyttja det i sin marknadsföring.
En slutreflektion om mitt älskade Pulteney: de borde kittla nördarna mer och släppa mer begränsade specialutgåvor. De har tolvåringen, sjuttonåringen och tjugoettåringen, men det är nästan allt. Jo, det finns en rad NAS-are för taxfreevärlden. Men det är alltför sällan de släpper begränsade specialbuteljeringar. Varför inte en begränsad upplaga av tolvåringen, på några tusen flaskor, på fatstyrka? Eller varför inte till och med en officiellt buteljerad nioåring på fatstyrka? Det skulle bli inåthelvete alkoholstark whisky, eftersom de inte fyller sina fat på 63,5% utan på ”natural strength”, på den styrka som den kommer ur spritskåpet. Resultatet skulle sannolikt bli på en gång brutalare och sötare. Och varför finns ingen motsvarighet till Friends of Laphroaig, Ardbeg Committee, Springbank society mm, för de som älskar Old Pulteney, en exklusiv klubb där vi som snöat in på destilleriet kan få köpa single casks och annat skoj?
Inom mycket kort kommer det dock något riktigt roligt: en ruggigt bra single cask-utgåva som släpps på Systemet den första oktober. Det är fatet jag och Frida Birkehede på Änglarnas andel valde för Allt om whisky. Jag ber att få återkomma om den buteljeringen.
Emma Andersson på Allt om whisky, någon skallig snubbe, och Frida Birkehede på Änglarnas andel tillsammans i ett av Pulteneys lagerhus i mars i år. Var det en najs upplevelse? Det var en najs upplevelse.
