…eller heter den OBA Concept/C_01, som det står i whiskybase? Asch, på Bruichladdichs hemsida skriver de OBA Concept, så det kör vi på.
Låt oss först ta och kasta några kritiska blickar på Bruichladdich. Vore jag John Oliver skulle jag säga: destilleriet som lite för länge och lite för framgångsrikt levde och i lite mindre utsträckning lever på att framställa sig som den skotska whiskyindustrins renegades. Anti-marknadsföring som var stenhård marknadsföring. Brösttoner av typen ”ingen annan i hela Skottland vet hur whisky ska göras, men vi är helt crazy och så himla häftiga och annorlunda”. Delar av det var och är fantastiskt: de var tidiga med att prata om terroir i whisky, de följde Springbanks sätt att koka flera olika whiskies på samma destilleri, de uppvisade en underbar experimenteringslusta. Men…den där självpåtagna rollen av att vara så annorlunda och liksom vråla om att man är det blir lite tröttsamt i längden.

I detta poserande ingår att ge särskilt Octomores whiskies namn i linje med låtarna på Bon Ivers senaste platta. Okej att Bunnahabhain kör tungvrickning galore, där man känner att ett gäng totalt ickegealiskttalande helvita snubbar i slips och kostym ett par hundra mil från Islay har suttit med ett lexikon för att få fram de absolut svåraste orden att uttala. Men Octomore toppar detta gånger arton. Så skönt, då, att de gav ut den här: OBA Concept är ju ett rätt lätt namn.
Vad är då OBA Concept? Tydligen (enligt hemsidan) presenterades en tidig version av denna whisky på en provning under Feis ile 2016. Gör er redo för en massiv dos av marketing spiel:
Our story begins at Feis Ile 2016, Bruichladdich Festival Day and Adam Hannett’s first masterclass as head distiller. There was a deal of expectation and Adam had something special to share.
It was Octomore […]
But this Octomore was different. Sure, the iron fist/velvet glove profile was still evident, but there was a lot more going on – layers of complex flavour that evolved over time, in the glass, on the palate and in the mind… an elusive, shape-shifting spirit that refused to be tied down, to be labelled. What alchemy was this? The brain struggled to interpret the myriad of signals it was receiving from the palate. Bewilderment led through confusion to wonder – the agony and the ecstasy!
Now we present Adam’s Octomore ”Concept” in a limited distillery release of only 3,000 x 500ml bottles. Rare indeed, and Adam is giving no secrets away, no clues, no workings out – the drinker will be the judge; well, those lucky enough to acquire 500ml of this precious, enigmatic liquid.
Hemligheter, precious, enigmatic, alchemy, shape-shifting, myriad of signals, en whisky som tydligen vägrar att bli etiketterad, bara 3000 flaskor. På 50 cl, märk väl. Erkänn, även om du som läser detta älskar destilleriet, att texten ovan får dig att känna dig lite, lite illamående.
Jag minns hur det såg ut i whiskygrupperna när den här whiskyn släpptes 2017. Alla ville ha en, alla som fick en la upp bilder på den. Den var galet het. Eller, de orden beskriver inte ens den översta snöbollen på toppen av isberget. Idag kan du få tag på en av dessa för lite under €400. Jag vet inte vad den gick loss på när den släpptes, men inte var den billig då heller.
En bekännelse: det var länge sedan jag provade Octomore. Ja, jag undrar om jag ens har provat Octomore en enda gång sedan jag startade den här bloggen – förutom bloggposten igår då. Så, för de av er som läser detta och tänker sig att här kommer något slags expertröst vad gäller just Octomore: jag har provat totalt cirka tio Octomore. Och nej, trots att jag har väldigt svårt för deras marknadsföring har jag inget emot deras whiskies.
Octomore OBA Concept är alltså en NAS, buteljerad 2017, på rejäla 59,7%. Så, då provar vi då.
Doft: härligt fräsch: dov torvighet, apelsinchoklad, varmt stearin. Klart försiktig rökighet. Torvigheten/det fenoliska är kraftigare, och komplext: bränd jord; gasbinda; apotek/medicinala toner; solvarmt men ganska nytt läder; gödsel; dock egentligen inte haviga toner (tänk sjögräs, tång, ostron/musslor). Gödsel är en krånglig not som kan vara hemsk och underbar beroende på. Här är det inte modernt syntetgödsel, mer komocka som torkat in. Den tonen sitter fint i den halvbrutala doft jag känner, och är inte en så kallad off-note.

Smak: torv i massor till en början, följt av sirapsbröd. Obehagligt alkostick, klassiskt ungdomstecken: även vid små sippar bränner alkoholen. Mer av oljighet här, och definitivt tjära (dyr, dalbränd tjära). Förlåt igen för att jag är gammal ägare av träbåt och snobbar in mig på olika sorters tjära, men detta är verkligen just dalbränd tjära. Avslagen Coca-cola långt bak. Gott som satan med tjäran, men detta är samtidigt tydligt ungt och lite ofärdigt.
Eftersmak: början är en mullrande rök- och torvmatta indränkt i sirapsbröd. Följer så en tjock oljighet och en sötma som är som spunnet socker. Bränt trä; pinnar som du använt vid korvgrillning och som blivit brända doftar som detta smakar i eftersmaken. Härligt!
Med vatten (halvstor skvätt): jo då, den håller, ramlar alls icke isär. I doften växer gödseltonerna; färsk och torkad aprikos kommer fram; mer av surdegsbröd än sirapslimpa nu, gött. Lite liksom smutsigare, men också rökigare. Röken är dock verkligen inte bolmande på något sätt. I kemisk betydelse mer fenoliskt än just rökigt. Vaxljus. Härligt. I smaken är det tyvärr fortfarande alldeles för ungt på fel sätt: plaststickigt, surt i inledningen, inte alls bra. Men håll kvar whiskyn länge i munnen, och det kommer mera: mer citrus, framför allt apelsiner. En härligt sotig ton. Gödselstack och gammalt läder. Eftersmaken är nästan magnifik nu, underbart dundrande: bränt trä; varm dieselmotor; sot; asfalt; järn; gasbinda; grillbriketter; citronzest. Här är den äntligen, den mullrande brutaltorviga whisky som man tänker sig att man ska få när man provar något experimentellt kok på löjligt rökig malt. Riktigt, riktigt härligt.
Sammanfattning: det går inte att sammanfatta en sådan här whisky. Jag tycker egentligen att bara två sidor av sex är riktigt härliga: den ovattnade doften och den vattnade eftersmaken. Men visst är detta en maffig vrålare till whisky. Det är dock för ung whisky, tydligt ofärdig, inte 100% redo att buteljeras. Det är inte som med Octomore 3.1_152 alldeles för ungt utan bra mycket mer moget. Men, fortfarande för ungt. Det finns en kanonbra, galen whisky här någonstans i glaset. Att prova den är att leta efter den. Som ballt experiment att använda vid en provning tycker jag att detta är ungefär €80 häftigt; som bedömning av whiskyn är det ungefär €50 gott. I poängtermer landar jag på säg…83? Eftersmaken vattnad är material för 91, men när det smakar som det smakar drar det ner rejält. Jag tror detta är runt åtta år gammalt. Jag är bombsäker på att Octomore, om de skulle släppa en tolvåring och en femtonåring och även äldre whisky framöver, kommer ligga på runt 90 poäng för mig. Delar av denna whisky är redan där.
*
Efter att ha skrivit noterna ovan googlade jag efter receptet på OBA Concept – äger du en flaska kan du skriva in en kod på Bruichladdichs hemsida och få veta mer. Om vi ska lita till den person som gjort precis just detta och sedan lagt upp receptet för whiskyn på whiskybase gäller för denna whisky följande: det är en vatting av tio fat, fyra vintages, en kornsort och sex fattyper (vilka avslöjas inte). Tre fat är från 2007, fyra fat är från 2006, två fat från 2008, ett från 2002, det första året då man producerade Octomore på Bruichladdich. Formellt sett är detta alltså en 9 YO, kanske en 8 YO, men med nästan all whisky runt 9–11 YO. Den smakar yngre. Det är en bra whisky, men långt långt långt ifrån de där nästan 400 euro som du behöver betala för att få tag på en.