Mekhong! Hong Thong! Sangsom!

För några år sedan köpte jag samples på några smaskiga grejer från Thailand. De kallas lokalt ofta för whisky, men saluförs faktiskt inte som whisky, om vi ska gå på vad som står på etiketterna. Vad i hela friden har jag gett mig in på? OK, here goes:

Mekhong, 35%

Mekhong är inte en whisky utan en sprit gjord på melass och ris – ”The spirit of Thailand”, som de själva kallar sig. Den brukar dock pratas om som en thailändsk whisky. Mer om Mekhong hittar du i Fredrik Strömbergs (Veckans fredagswhisky) recension.

Doft: riktigt nasty. Handsprit möter något slags likör gjord på kryddor (tänk italienska Averna, ungefär) och äpple/äppelskal. En hel del solvarm plast.

Smak: oljig, smutsig, övermogen/ruttnande frukt, solvarm plast, sockerlag, torrt bröd som börjat mögla.

Eftersmak: socker, plast, apelsinlikör.

Sammanfattning: Could have been worse – i eftersmaken alltså. Fruktansvärd smörja. Jag måste dock säga att den tioåriga single malt whiskyn Loch Dhu är många många många många resor värre än detta. Poäng? Drick inte detta under några omständigheter. Jag vidhåller dock att riktigt vidrig singelmalt faktiskt är äckligare än sådana här spriter där en får anta att i princip allt som ingått har kokats i kolonnpannor.

Hong Thong, 35%

Hong Thong är inte heller det en whisky enligt sin etikett utan består av ”blended spirits”. Den framställs vid samma destilleri, Bangyikhan, som Mekhong.

Doft: ingenting, först. Med vild skakning av glaset, något slags svag vanilj, medicinala toner, apelsinzest. Det doftar inte gott, men framför allt doftar det lite. Likör med konstiga kryddor och lite övermogen frukt.

Smak: ”bland”, som det heter på engelska, till en början: matolja med alkohol, ungefär. Med tid i munnen blir det allvarligt illa, med rutten apelsin, gummi, sockerlag och torrt gräs. Denna bör sväljas fort.

Eftersmak: barmhärtigt kort: handsprit, igen den där konstiga apelsintonen som nu mer är apelsinlikör än ruttnande apelsiner. Gyttrig, liksom syntetisk kryddighet, tänk som Underberg ungefär.

Sammanfattning: jag tror detta är ”bättre” än Mekhong, men det är i så fall med en hårsmån och mest för att doften inte är alls lika hemsk som på Mekhong.

SangSom, 40%

Detta är en ”Special Rum” enligt etiketten. Namnet skrivs ibland Sang Som. Den produceras av spritjätten ThaiBev.

Doft: överlägsen de båda andra. Sött men inte sötsliskigt, mer som när man smälter strösocker i gjutjärnspanna och det börjar bli brunt. Matolja och någon vag blommighet. Tyvärr är blommorna lite av blommor som börjat torka i en bortglömd vattenfylld vas. Men hey, bättre än de båda andra på doften!

Smak: intetsägande till en början; matoljig, kladdigt söt, svårfångad fruktighet. Med tid i munnen ångrar du att du behållit den i munnen. Det är dock provandets konst att så göra. Fram träder då en långt ifrån angenäm kombination av trälack (!), bränd plast, övermogen apelsin och hö.

Eftersmak: passabel: spritighet möter likörkryddor och apelsinzest.

Sammanfattning: ”bäst” av de tre, men jösses vilken bottenlöst usel sprit. Som en liten eftertanke till de som tillvitar försäljningssidors egna beskrivningar och smaknoter någon som helst tillförlitlighet – själv finner jag det fascinerande att folk kan vara så naiva – kan ni här få njuta av det bottenlösa hyckleriet hos försäljningssidan Master of malt, som skriver följande om SangSom: ”SangSom is a Thai rum that gained great popularity in the 1980s, thankfully it is once again beginning to get a lot more attention internationally.” Som smaknoter har de följande: ”The nose is particularly aromatic whilst the flavour is distinctively mellow. It is no wonder that this rum has become so popular!” Eeeeeh, det är ”no wonder” eftersom den är billig, kära ”chaps from the Master of Malt”. Jag förstår, ni behöver sälja sprit, men ”distinctively mellow”? Reaaaaaaaaaaaaaaaally?

Reflektioner

Som väntat innebar denna provning dofter och smaker som var väldigt långt ifrån paradiset. Det är mycket av likör och apelsin i alla tre. En del fulsmuts också. Jag brukar tycka att det är intressant att prova sprit, att en alltid lär sig något, att även det som inte är bra ändå bjuder på fascinerande dofter och smaker. Men de här tre, alltså… Det är såhär enkelt: om du befinner dig i Thailand, sky dessa tre som pesten. Om du är ute efter att bli full, fråga dig först varför du tycker att det är ett rimligt mål. Låt oss säga att du står fast vid denna förbryllande ambition – jag är inte ironisk! – drick i så fall vit sprit istället.

Av de tre provade spriterna spelar Mekhong spelar i en egen liga av vedervädrighet, vilket visas av ett slutexperiment innan stora delar av glasens innehåll hamnade i slasken. Jag provade att shotta någon halv centiliter, för att se om det blev ”bättre” på det sättet. Shottar man funkar faktiskt Hong Thong någorlunda okej och SangSom är som väntat bättre. Mekhong förblir dock vidrigt även när den konsumeras med minimalt möte mellan sprit och gom.

*

”Tack” till dig jag köpte samples av – jag minns alls inte vem du var.