Jag har blindprovat en whisky jag verkligen gillade. Vi hoppar rätt in i noterna.
Doft: mitt första intryck är: underbart; fruktigt, men också vitpeppar och lite medicinalt. Rökigt, men diskret rök; ”skogigt”, som en varm höstdag i granskog. Med lite tid i glaset tittar röken fram än mer. Det finns också frukt här, men långt bak, som antydningar till torra päron och kanske ugnstorkade röda äpplen. Sedan hittar jag en rätt stark doft av något sött godis som jag tror är polkagrisar. Det finns charkuterier med i mixen här också. Klart härligt doft! Med rätt rejäl skvätt vatten: bättre och sämre. Bättre, eftersom röken djupnat och blivit mindre sirlig, mera medicinal och mera åt kreosot- och asfaltshållet, vilket är underbart; avsevärt sämre, eftersom samtidigt lite småtråkiga toner av jäst och degigt bröd har blandat sig in i mixen, ihop med något som kan beskrivas som kokvattnet när du kokar grönsakssoppa. Rejält med äpplen. Noll sherryfat, vilket färgen svagt antyder, helt klart.
En riktigt trevlig whisky, detta.
Smak (ovattnad): mycket ljuvare och snällare, det är dock rejält alkospetsigt och aggressivt av den anledningen, vilket gör att jag vet inte vet om jag känner peppar eller om det bara är tungan som håller på att brinna upp. Det smakar nästan brasa! Blöta löv som brinner; något ensidig / svåröppnad i gommen dock. Med rejäl skvatt vatten: avsevärd förbättring, röken har djupnat och nu går det att hitta mera: svartpeppar, äpplen, havsluft, en riktigt härlig antydan till tång.
Eftersmak: hubba bubba inledningsvis, typ med päronsmak; det mäktigaste här är dock en jättekraftig syntetsmak av tuggummi, både det syntetiska och ett rejält knippe mynta eller ännu hellre spearmint; sedan kommer röken rullande ihop med toner av grillad lite oljig fisk. Tuggummit, som är både oväntat för en whisky och kanongott, ligger kvar länge, annars rätt kort eftersmak. Med rejäla skvätten vatten lever fortfarande hubba bubbat kvar med syntetisk päron ihop med en spetsig ganska snäll rök, torkad timjan och granskog. Med vatten gick eftersmaken från njutbar till kanongod.
Sammanfattning: denna kan jag tänka mig att avnjuta flera gånger; ett minus är doften med vatten, men å andra sidan är det en fin konst att vattna whisky, så den hade kunnat landa någon helt annanstans både med mindre och med mer vatten. Den där tuggummismaken i eftersmaken tycker jag var en riktig höjdare!
Jag avstod, i provningen av whiskyn, att gissa destilleri. Det handlade alltså om ett privatfat på 30 liter, ett så kallat Ambassadörsfat där fatets kropp är fd bourbon (second-fill, alltså ett bourbonfat som innehållit Mackmyra en gång) och fatets bottnar är av svensk ek, sannolikt kolad och inte rostad, tror jag. Receptet var förstås rökigt. Fatnummer MA–1300, lagrat i skogslagret, 3 YO, 23/6 2010–26/8 2013, ett fat som ”blödde” rätt rejält under lagringen och bara gav 47 flaskor. Mest förvånande är alkoholhalten, maffiga 60% efter tre års lagring på det svala skogslagret. Tyvärr går denna whisky inte att få tag på, jag har frågat Mrs Wolfmoon, alltså Anki Ulvmåne, om hon hade någon flaska över, men det fanns inte. Whiskyn är ytterligare ett av de många raden av bevis för att Mackmyra kan göra bra whisky. Synd, bara, att de så styvnackat fortsätter vägra ge ut någon officiell single cask-utgåva. Det måste finnas hur många kanonfat som helst i lagerhusen, och de har ju ett enormt överskott av fat, så varför kommer det inte ett par säg tioåriga eller något yngre single barrels om året på Systembolaget, när det kan bli såhär bra?
*
Det finns en kliché bland nördar, att de enda bra Mackmyra som finns att få tag på kommer från privatfat. Det är, vill jag med bestämdhet hävda, helt fel. Det finns bra ”myror” därute, även om det också finns en del tråkiga och direkt dåliga myror, också (de tidiga i Specialserien, till exempel). Vad jag tyckte om ett annat rökigt privatfat kan du läsa här; min recension av deras Svensk rök hittar du här.
