Longrow red 2017 release

Jag älskar Longrow, Springbanks dubbeldestillerade, rökiga whisky, och jag har varit mycket förtjust i de tidigare släppen i serien Longrow Red. Årets Longrow Red, det femte släppet i ordningen, var sannolikt planerad att släppas i höstas, eftersom de tidigare släppen kommit varje år sedan 2012. 2016 var det en lång väntan, och så kom årets version inte förrän på våren 2017 istället. Som alltid är släppet begränsat, men inte jättelitet, på 9000 flaskor. Denna whisky är 13 YO, har legat i tolv år på bourbonfat och femton månader i sydafrikanska fat som innehållit rödvin av druvan Malbec. Alkoholhalten ligger på 51,3%.

Doft: oj, men…var är röken? är min första tanke. Vid andra sniffen känner jag den tydligt. Så ja, nu är jag hemma. Detta är den i särsklass renaste och mest försiktiga i den vattendelande Longrow Red-serien. Jag känner Wrigley’s tuggummi, doften av det otuggade tuggummit alltså. Svartvinbärsblad, en bit bak; rödvinbärsgelé. Kanske björnbär, eller de mer diskreta klarbären. Inte jordkällare, men…jord, fuktig jord. Kanel. Men överst står en kraftig doft och slår sig för bröstet, jag hittar bara inte ord för den. Det är inte möbelpolish men åt det hållet, det är inte ekigt, det är…fan, en referens som känns för intern: solvarm, fernissad mahogny. Det är precis det: solvarm båtfernissa på mahogny. Banne mig om jag inte hittar ingefära här också. Under allt detta en rökighet som är försiktig, som Longrows rök kan bli efter några år på fat: vid tio–elva är det smutsigt och sjögräsigt, sedan bara poff! nästan försvinner den. Men bara nästan.

Den femte Longrow Red. De är bra allihopa, så ock denna.

Smak: oj, den bet. Den anländer med torv och jord i stora lass, som sedan möter en härlig, lite syntetisk och spretig fruktighet, med ugnsbakade röda äpplen, mosade svarta vinbär, ett hallon eller en jordgubbe eller två; nästan orökigt, men ordentligt torvigt. Här finns också svagt marina toner: rökt fisk? Tång? Jag vet inte riktigt.

Eftersmak: inleds med en torvrökspuff innan gommen torkar ihop rejält och lämnar mig med aska, saltlakrits och en smak som påminner om doften av en grill (absolut inte grillsås!) som börjar slockna; espresso; kanske lite läder, jag är osäker. Ingen whisky jag någonsin smakat har haft såhär mycket saltlakrits i eftersmaken, med ens vrålar den.

Med en skvätt vatten (fem milliliter i sista centilitern, inte de där två–tre dropparna som så många kör med): doften ”bourbonifieras”, med vanilj och svag kolasås som nya spelare på banan, och röken djupnar rejält. Frukterna backar. Det doftar ljuvligt, men jag föredrog den lite spretigare doften ovattnad. Smaken blir avsevärt snällare, här har frukterna om något klivit fram, den svaga vaniljen från doften (vattnad) hänger med; det marina är definitivt tång och ingen rökt fisk. Jag saknar fruktväggen, dock. Eftersmaken är rökigare, lite smutsigare, liksom oljigare – påminner mer om ”vanlig” Longrow. Visst var det gott med vatten i, men den var mer spännande ovattnad, denna.

Sammanfattning: tycker du om whiskies som är stringenta, konsekventa, hårt sammahållna? Köp något annat. Här spretar det hej vilt – på helt underbara sätt. Tro inte de som säger att whiskies måste ha en konsekvent linje. Här samsas hur många smaker och dofter som helst, och visst, de krockar inte, men det är rätt så idiosynkratiskt. Skitgott!

Priset för denna whisky är 899 spänn, och den släpptes på Systemet den 1 juni, helt nyss.  Jag har för tillfället utsatt mig själv för köpstopp på grund av bristande karaktär i finanshänseende. Ynk.

Det är den 4 juni idag, och detta är den fjärde bloggposten på denna blogg denna månad. Min utmaning är att hinna med 30 bloggposter på 30 dagar. Detta har jag provat såhär långt:

*

Ett stort tack till den svenska importören Symposion, som försedde mig med ett sample av denna whisky.