I juli förra året buteljerade Springbank en fjortonårig sherrylagrad Longrow på fatstyrka. Den har sedan i omgångar rullat ut i internationella butiker. Med viss fördröjning släpptes den på Systembolaget i förra veckan den 4 april, till ett pris av 979 kronor. De 546 flaskorna som nått Sverige sålde förstås slut – Longrow är Longrow.
Whiskyn har en alkoholstyrka på 57,8% och har lagrats uteslutande på refill sherryfat. Upplagan är på 9000 flaskor. Den finns förstås fortfarande att få tag på från internationella sidor. 9000 flaskor är förresten ett perfekt antal för ett begränsat släpp, om ni frågar mig. Det är tillräckligt stort för att det inte riktigt ska funka att hålla på med det där tröttsamma otyget att ”flippa” flaskor – hugga en och sälja direkt. Det är tillräckligt litet för att den som köper en ändå ska känna att den är ändå lite speciell, min flaska. Och: med en upplaga på 9000 kommer den som köper en och gillar den att kunna skaffa sig en, två eller fyra till utan att det är alltför omöjligt. Alltför många ägargrupper släpper ”begränsade” släpp där man inte vet vad ”begränsad” betyder. Finns det 6000 Ardbeg Drum Committee Release, eller 30000? Snarare i alla fall en 20000, right? Men vem vet? Inte vi, för det berättar inte Ardbeg. Springbank, däremot, kör ett begränsat släpp på 9000 och säger att det finns 9000 flaskor. Tack för det.
Okej, då ska vi se vad vi har i glaset, då.
Doft: en sherrylagring definitivt inte i den ”cleana” skolan (som om det hade varit att vänta från en Longrow). Lite krut, ett stänk av blod och en lite sur disktrasa. Men här finns också en tjock, lite liksom oljigt industriell rök, bläck och rejält med sherry: russin, inte minst. Mandelolja, också. En ganska typiskt galen whisky från Springbank alltså: mycket på en gång, väldigt långt ifrån snyggt, alltid intressant, alltid häftigt. Att säga att det är spretigt är en underdrift.
Smak: mer krut, blodstänket hänger med hit, rejäl beska med tanniner och absolut vrålande sherry/sannolikt spansk ek: starkt kaffe, kakao, svag svavel. Lika galet som doften. Enormt häftigt.
Eftersmak: inleds mycket fruktigt, med rökslinga under: plommon, mosade russin. Kvar hänger ett litet vrid vitpeppar och oljig, rökt fisk.
Med vatten (halvmycket): mäktigt: makrill, enorm mörk sherryfruktighet, kakao. Smaken är renare nu, den har svavelstänk och även lite blött gummi men också dadlar och russin. Eftersmaken är brutal, inleds med rökpuff och igen på svavelångor men också med ljus chokladkaka, svagt kaffe och fernissa.
Sammanfattning: Nietzsche skrev en gång en bok som hette Bortom gott och ont. Den här whiskyn är på sätt och vis bortom gott och dåligt: intressant, häftig, vrålande, märklig. Den är dock alldeles för crazy för mig. Jag har full förståelse för att betyg på denna kan variera mellan 78 eller ännu lägre å ena sidan, och 92 poäng å den andra. Själv sätter jag dubbla poäng. Den vanliga poängen blir 79 (tydligt under helt okej, snarare en näsknäpp, som betyget E. Definitivt inget jag gör vågen över), men som whiskyupplevelse och som häftig grej att prova sätter jag 90 (fantastiskt, jag gör vågen stående). Ibland är whisky roligare att ha provat än att prova, men så är det inte med denna whisky. Den är ashäftig att prova, men i alla fall i min gom snarare häftig, intressant och spännande än njutbar.
*
Den här recensionen bygger på ett sample jag erhållit gratis.
