En gång för några år sedan köpte sig den i svenska whiskykretsar kända Laggatoken Ronny W en flaska Laphroaig 10. Inte den som du tänker på, utan en Laphroaig 10 på 43%, buteljerad någon gång under sent 70-tal och importerad av firman Mario Rossi för den italienska marknaden. Just denna hittar jag inte i whiskybase, men det är ungefär den här flaskan. På den tiden hette Laphroaig 10 ”Unblended” – det här var innan uttrycket ”single malt” började användas. Han samplade, jag köpte sample. Sample blev stående i tre år, men nu så!
Jag har provat Laphroaig 10 ”från förr” en gång tidigare, men det var från en butelj buteljerad under tidigt 1980-tal, vilket av olika anledningar inte är alls samma Laphroaig som från sent 70-tal. Jag har aldrig skrivit noter. Jag har tidigare konstaterat, som många andra har gjort, att Laphroaigs karaktär har förändrats en hel del över tid. Det finns en rad skäl för detta, som förändringar i pannorna 1972, sättet produktionen genomförs och så vidare. Jag får återkomma i den frågan någon gång – just nu vill jag bara veta hur just denna flaska Laphroaig 10 Unblended doftar och smakar. Jag hällde också upp en dutt modern Laphroaig 10 YO, mest som en referens och jämförelsepunkt, inte för att skriva detaljerade noter om den. Som ni ska se visade det sig också i princip omöjligt att ens försöka skriva noter om den moderna Laphroaigen.
Doft: den där underbart unkna tonen som ”whisky från förr” så ofta har, singelmalt såväl som blended whiskies. Hur ska man beskriva det? Smutsiga kopparmynt möter kläder som legat länge på en vind, typ. Här finns också stearin, mjuk torvighet och en ganska försiktig, fet rökighet. Enormt oljig. Ugnsbakade äpplen, nektariner, torkad ananas. Där den moderna Laffen i jämförelse är blek och blaskig har den gamla Laffen en komplexitet i en helt annan skola. Mer sherry, mer smuts, mer torv, men också mer frukt. När jag går tillbaka till den moderna Laphroaig 10 efter att ha doftat länge på detta doftar den moderna Laffen…vatten. Med lite rök i. Den gamla versionen är så mycket kraftigare, har så mycket mer bredd, att jag nästan blir lite mörkrädd. Dessa två whiskies är inte ens kusiner med varandra: de befinner sig knappt på samma spelbord.
Smak: mycket stearin i inledningen, innan tjock oljighet och enorma torvtoner kliver in. Spillolja, asfalt, industrismuts, diesel, tjärpastiller. Men här finns mer än bara torv och smuts: russin, grillat äpple, kopparmynt. En hel del rök, men mer torv än rök. En helt fantastisk smak som är väldigt tydligt old school: det är mindre elegant, skitigare, men helt utan att vara spretigt. Jag tar en sipp av den moderna Laffen och den är, i jämförelse, märkligt besk, ekig, surrökig, omogen och ettrig. Det är fascinerande vad jämförelser kan göra med whisky: i sig själv brukar jag verkligen gilla Laphroaig 10, men i jämförelse med den gamla buteljeringen är detta inte en blek kopia utan något så väldigt, väldigt mycket sämre.
Eftersmak: uttorkande, ganska söt. Oväntat kort med tanke på hur den smakade. Maltsötma, smält stearin, en del citrus (apelsin?). Kvar hänger torv och något grovt osötat bröd. Här står faktiskt den moderna Laphroaig 10 för en riktigt härlig upplevelse i jämförelse, med en något längre, balanserad eftersmak, på ljus rök, grapefrukt och jod.
Med vatten: de unkna tonerna (som sannolikt till stor del är OBE, alltså old bottle effect, att whiskyn har förändrats under den långa tiden på flaska) försvinner. Mer smör och vanilj, en liksom gräddig rök har vaknat till liv. Både blommigare och fruktigare, med blodgrape, nektarin och fläder. Torven backar rejält. En helt annan whisky, fortfarande en underbar whisky. (Den moderna Laffen fortsätter dofta vatten med lite rök i vid jämförelse – något den förstås inte gör, det finns mer där än så, men gammlaffen är så väldigt mycket kraftigare att den moderna framstår som otroligt platt.) Smaken är även den snällare nu, mer på ljus fruktighet (nyskuret grönt äpple, kanske mango). Efter en tid kommer en mullrande, djup torvighet och en liksom oljig rökighet. Eftersmaken har växt, blivit mer medicinal (jod, sjukhus) och har en mild rökighet med vitpeppar i. Svaga toner av kola och försiktig vanilj. Äpplen, ängsblommor. Bra mycket längre eftersmak nu med vatten. (Små jämförelser med modern Laffe 10 utfaller med skrämmande övertydlighet till fördel för den äldre buteljeringen: det är som att dess kraft slagit ut smaklökarna, allt jag känner i den moderna varianten är sur rök och allmän blaskighet.)
Sammanfattning: jag genomförde denna jämförelse ”blint”. Det blev inte blint i praktiken. Det tog en inandning av den äldre Laphroaigen för att förstå att detta var den äldre av de två. Visst, den har viss fördel av att vara på 43%, men det är verkligen inte det som är grejen här. Jag jämför knappt ens äpplen och päron när jag jämför dessa två whiskies, det är mer som att jämföra äpplen och skosnören. Betyg för den äldre Laffen: 92 poäng, häng på 93. Jag kan inte sätta poäng på den moderna Laphroaigen, för det behöver jag prova den i sig själv. En jordskredsseger för den äldre whiskyn, alltså.
EDIT: en snabb titt på bara en auktionssajt, whiskyauction.com, visar att olika buteljeringar av Laphroaig 10 YO Unblended kunde fås för runt 200 euro sådär 2005–2006. Numera (juni och juli i år) går de får runt 800–1000 euro. Okej att detta var gott, men det är inte ens i närheten av SÅ gott – förstås.
*
Tack Ronny för att du samplade den där flaskan.
